Utslagen. Nöjd.

Vi kan säga såhär: om man vill ha nära-döden-upplevelser (som alla bottnar i rädslan av att drunkna i sitt eget svett), mjölksyra, blodsmak i munnen och ändå jävligt kul under tiden så ska man gå på Andreas spinningpass. Det är helt sjukt. Men åh vad bra det är. Jag satte mig på cykeln med sega ben och en liten känsla av att jag inte skulle orka ta i så mycket idag. Den känslan försvann så fort uppvärmningslåten kom på och vi körde igång. Det var ju så jobbigt att det inte går att beskriva, men det är ju precis så det ska vara. Och det är ju så, det kan bara kan bli så jobbigt om man vågar spränga lite gränser. Att trycka på ännu hårdare fastän pulsen är så hög att det gör ont, och att inte böja sig för mjölksyra utan bara fokusera på att ge allt, hela tiden. Det är då man är som gladast efteråt, och det är då man har som roligast under tiden. Man måste våga bara. Man har ju alltid det där valet, ta sig igenom eller ge 100% för att få ut mesta möjliga. Man får inte vara så bekväm, det är ju inget straff att träna, det är ett privilegium. Vi ska vara rädda om det tycker jag. Det var därför jag körde så hårt att det var svårt att ens formulera vettiga meningar efteråt. Som i hypnos kändes det. Helt slut. Imorgon blir det vilodag.