Tant säger godnatt. Det blir ju sent imorgon, faktiskt.

Sjukt bra pass. Jag har redan träningsvärk och jag befarar att jag inte kommer att komma ur sängen imorgon. Men vad gör väl det, är ju (hör och häpna) ledig imorgon! Men det klart, det känns ju som att det räcker med träningsvärk, behöver ju inte få liggsår OCKSÅ. Det kanske blir spinning imorgon förmiddag men jag får se vilken tid jag vaknar och hur benen känns. Ska väl vara glad om jag kan gå tänker jag. Dessutom är spinning så jävla trökigt. Man måste komma in i det för att uppskatta det och jag har inte kört sen tidigt i våras så det bär ju emot det klart.

Lång dag tar ut sin rätt. Insåg att jag skulle somna i Johans soffa om jag inte åkte hem innan sockerchocken lagt sig. Den har gjort det nu. Kommer således att somna i min soffa om jag inte förflyttar mig till sängen snart. Hoppas att jag drömmer om min kille Johnny Depp inatt. Vi såg på Pirates så chansen finns ju. Det vore väldigt härligt faktiskt för han är jävligt het, min kille.

Freitag minsann, en halv ätardag tänker jag att jag får ha den här veckan.

Passet imorses gick bra, det var lite tufft i utfallslåten bara eftersom man måste böja fötterna då, men annars kunde jag köra på ganska bra. Resten av jobbdagen gick precis som resten av veckan, det var mest sitta i receptionen och se dum ut. Hade en instruktion, som visserligen gick bra, men i slutet skulle jag lätt ha kunnat lägga ner programmet och sagt till kunden att avsluta själv. Inte för att det var något fel på henne, nej nej hon var jättegullig, men för att jag mest kände för att gå till köket och skära av mig fötterna med den rostiga brödkniven vi har där. Men det var som min gode vän Johan så vist sa, det skulle nog göra ondare då. Och ha en längre läkningsprocess. Så jag gjorde klart instruktionen och satte mig sen på en stol i receptionen igen.

Nu laddar jag inför ett assketahårt ben- och magpass med Hanna, och sen ska jag hem till Johan och käka och se på film. Sen ska jag på sedvanligt manér rulla hem tokmätt och belåten och eftersom jag är ledig imorgon ska jag gå och lägga mig sent ikväll. Kanske ska sitta på mina nya sittpuffar som jag var och hämtade på Mio idag. Men det verkar ju lite märkligt kanske, att sitta på två sittpuffar när hela soffan är ledig. Varför skulle jag göra det egentligen?

Ett inlägg om en råtta. Den här bloggen has hit a new low.

När jag kom till jobbet vid 6.15 välkomnades jag av en liten råtta vid cykelstället. Jag försökte givetvis ta en bild och skicka till min brutta som fullkomligt ääääälskar råttor (hon hade hatat mig för all framtid) men den var aldrig still, det var som om den sprang runt och letade efter något (sen blev till och med jag lite rädd eftersom den var nära att springa över mina fötter). Den verkade lite vilsen faktiskt, borttappad på något sätt. Och vem kan inte vara det ibland, tänker jag?

Jag har fortfarande ont i fötterna. Jätteont. Och jag tycker jävligt synd om mig själv dessutom.

Det var det här med att komma i säng i tid. Klockan går liksom så fort på kvällen. Men 22.45 då, 22.45 satsar vi på (och med "vi" menar jag som vanligt jag och mina multipla personligheter). Körde ett hårt ryggpass med Hanna efter jobbet och det känns vill jag lova. Avslutade dessutom med en kort session på spinningcykeln ute i konditionen (så.fruktansvärt.jävla.tråkigt) eftersom det var det enda naprapaten sa var okej. Tix. Det var så fruktansvärt iq-befriat dock att jag var tvungen att avsluta med lite stakintervaller också. Som om jag inte redan skulle ha nog träningsvärk på powern imorgon. Får köra på adrenalin och inte känna efter i varken stela muskler eller överbelastade fötter. Bara köra och ta ontet efteråt tänker jag (vilket jag är säker på är ett helt sunt tillvägagångssätt).

Jag öppnar imorgon så jag ska försöka att inte vara sen då. Brukar ju ha lite svårigheter med det där med tider. Det blir morgonstäd, frukostfix och snabb energi innan mitt pass, sen väntar jobb till 14.15, hem och vila lite och sen tillbaka till gymmet igen för ett benpass med Hanna, tätt följt av spinning. Massa träning imorgon alltså, just the way I like it.

The verdict.

Det var tydligen överansträngning i musklerna på utsidan av bägge fötterna. Jaha ja. Han tyckte inte att jag skulle springa på ett litet tag. Nähä nä. Så blev jag 500kr fattigare och gick därifrån med precis lika ont som innan. Men med ett utlåtande om att det kommer bli bättre snart. Och så knäckte han ju ryggen också. Och bokade in en ny tid på måndag. Ett typiskt besök hos naprapaten kan jag tro. Men det kan ju alltid vara trevligt med lite massage tänker jag, även om det gör jätteont och det känns som att man har blåmärken efteråt.

På jobbet ikväll har jag lyckats vara lika aktiv som igår (vilket alltså innebär att jag suttit som ett fån på en stol i receptionen all den tid jag inte haft instruktioner), vilket ju gör att arbetsdagen går helt sjukt långsamt. Om man städar eller fixar är man ju iaf igång och får tiden att gå. Dessutom tar det ju på krafterna att vara så fruktansvärt trevlig hela tiden, det ligger inte i min natur (ja vet, svårt att tro eller hur!?).

Imorgon blir det dagpass igen och efter det väntar ett hårt ryggpass med Monstret Johansson.Vi ska tydligen "mosa chins". Jaa, jag som älskar chins (jag har nog aldrig varit så ironisk i hela mitt liv). Jag satsar på att överleva.

Gör skönhetssömn att flötigt hår automatiskt blir fräscht, eller har jag fattat helt fel?

Efter en eftermiddag och kväll på jobbet har jag nu så ont i fötterna att jag inte kan andas när jag går. Bådar gott inför mitt pass imorgon bitti. Jag har tid hos Clinic efter passet, liksom för säkerhets skull. Och för att jag vill kunna träna givetvis, blir ju knäpp snart. Jag hoppas att de på något mirakulöst sätt masserar bort allt det onda så att jag kan köra på som vanligt sen. Det hoppas jag. Ska hålla tummarna ända tills imorgon. Det kan väl ni också göra, schyrre?

Just typiskt.

Okej det är inte bättre idag. Snarare tvärtom. Börjar bli orolig för att jag faktiskt har pajat någonting på riktigt. Då var jag inte bara jävligt envis i lördags, utan jävligt korkad också. Jaja det återstår att se, det kanske känns asbra imorgon.

I överkroppen har jag iaf vanlig träningsvärk, en alldeles lagom dos dessutom. Sådär så att det känns ordentligt och så att man gärna undviker att ta ner saker från hyllor högre än axelhöjd. men inte så mycket att det är jobbigt att finnas till. Det finns ju en sån träningsvärksgrad, den som gör att man inte bara är fysiskt oförmögen utan dessutom gör att man mår psykiskt dåligt. Fast det finns ändå något härligt med den typen av smärta..man har verkligen gett allt när det känns så.

Åh vad jag älskar det hårda livet.

Jag kommer ha träningsvärk imorgon, underbart. Det var riktigt gött att komma igång med styrkan igen, men det märktes ju att jag inte gjort det på ett tag. Man (jag) har ju en tendens att förvänta sig att man ska vara precis lika stark nu som förut, trots att jag bara fokat på löpning i sommar. Newsflash! Det är man inte. Dessutom haltade jag runt som en krympling, och det tog inte lång tid innan Hanna sa att hon kunde hämta och lämna vikterna och att det räckte att jag stod, det skulle gå fortare så sa hon. Jag inbillar mig att det har blivit lite bättre nu under kvällen och jag har en vision om att jag om en vecka kan ta löpet ut till Locketorp. Längtar verkligen efter att springa (vilket kanske låter skitkonstigt eftersom jag för två dagar sen sprang tre mil och jämförde det med helvetet på jorden) bara för att springa, för att det är så underbart.

Imorgon vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till, styrkepassen är inplanerade på måndag, torsdag och fredag den här veckan (plus Powern onsdag och fredag, och ev ett pass till med Hanna på söndag) så jag kan inte riktigt lägga in ett till. Då återstår cardio, vilket jag har sjukt stor lust med men det är ju lite svårt när jag är begränsad till träningsformer då man inte behöver belasta fötterna. Jag sätter mig inte på en motionscykel, det finns inte. Jag får helt enkelt vara återhämtad imorgon så att jag kan ställa mig på crosstrainern en sväng. Ja, så får det bli.

Det är när man börjar tycka att det är jobbigt att sträcka sig efter fjärren som man behöver börja reflektera.

På ett sätt kan jag ändå förstå soffpotatisarna litegrann. Efter att ha tillbringat snart ett dygn (minus natten då såklart, sova får man ju göra i sängen ändå) i soffan har jag insett att man ju kan göra det mesta härifrån. Man kan se på tv, läsa bok, spela wordfeud, äta (vilket ju dock innebär att man faktiskt måste resa sig från soffan och hämta maten), ringa viktiga samtal (ex till polisen och diverse försäkringsbolag pga att det finns puckon som fortfarande inte fattar vad som är mitt och ditt) (fick för övrigt extra sympati både från polisen och försäkringsbolag när de frågade om jag kommer ihåg när cykeln är köpt, varpå jag svarar att jag köpte den den 14 juni som ersättning för att någon jävel hade snott min andra cykel. Tre månader, på riktigt.), vila, ha kaffepaus, lägga upp matschema för veckan, läsa mail och betala räkningar.

Fast det klart, för att klassas som äkta soffpotatis skulle jag väl ha tryckt i mig ett par chipspåsar, druckit 1,5 liter cola och ha ketchupfläckar på tishan efter den där gigantiska falukorvslunchen jag rent hypotetiskt borde ha stoppat i mig. Istället har jag suttit med en vattenflaska i näven och längtat till kl 16 då jag ska "gå" till gymmet och träna skiten ur bröstmusklerna med min siamesiska tvilling Hanna. Så jag kanske inte förstår soffpotatisarna ändå. Jag kanske egentligen bara vill våldgästa soffpotatisarna och rycka transfetterna ur händerna på dem och släpa med dem till gymmet för ett träningspass som gör att de inte orkar lyfta chipshanden ända upp till munnen på ett tag. Men det kan man ju inte säga.

Ännu ett hjärndött inlägg, det var visst inte bara kroppen som tog stryk igår.

Dagen efter. Jag är helt sjukt stolt över mig själv som fullföljde det där gudsförgätna loppet, det verkar ju helt sinnessjukt nu när jag tänker efter. 30 jävla kilometer. Jag gav mig själv en klapp på axeln tre gånger under loppet, sen fick det vara bra med det. Det är nu efteråt som den där handen sitter som klistrad på min högra axel, det är liksom ingen idé att ta ner den, den åker upp igen lika fort igen.

Skulle ju då försöka mig på att jobba imorses. Tänkte ju inte alls på att jag kanske skulle vara lite mörbultad såhär dagen efter att jag tvingat min kropp backe upp och backe ner i en sträcka som motsvarar Skövde-Skara. Det där med att jag helt enkelt struntar i att tänka ibland förstör mer och mer faktiskt.. Kom efter mycket om och men ut ur lägenheten vid 8.40 (sen alltså, stor skräll) och skulle bara låsa upp cykeln och rulla iväg. Istället för min cykel möttes jag dock av hjulspår, en flyttad avspärrning mot innergården och diverse cykeltillbehör på marken. Det tog två sekunder innan jag insåg att vi har haft påhälsning av några lågintelligenta jävla idioter här utanför inatt som har hämtat med sig ett gäng cyklar. Tack. Det var andra cykeln i år. Andra gången jag måste betala pengar för att ersätta en ägodel som någon bara har tagit. Fan fan fan. Jag började nästa gråta, både pga att jag blev arg och ledsen, men även pga att jag insåg att jag nu var tvungen att "gå" till gymmet (ja alltså, ni som har sett mig idag förstår ju, jag går inte- jag tar mig fram). FRUKTANSVÄRT.

När jag kom till jobbet satte jag mig på närmsta stol, och där satt jag kvar. Bästa Hanna hade gjort morgonstädet igår redan så att jag skulle slippa det idag. Underbara hon. Märkligt dock att det inte är knäna som är värst idag, det är ledbanden på utsidan av bägge fötterna. Det är vidrigt, "gick" de 150 metrarna till ICA förut och tillbaka, inte bara tog det tjugo minuter, när jag kom hem hade jag så ont att jag stod still och väntade vid micron i fem minuter på att laxen skulle bli klar (det kanske inte låter så jättekonstigt, men jag kan ju inte ens stå kvar på i badrummet när jag borstar tänderna, blir uttråkad bara av att tänka på det). Som en krympling är jag, och det slog mig redan igår att om jag som är 25 känner av loppet såhär, hur är det då inte för de som är 26?! Jösses. Nästa år blir det Berlin Marathon på samma dag istället, det känns mer som en tillställning i min smak.

Men som Hanna sa: Det är tur att det inte är ben vi ska köra imorgon, utan bröst+triceps! Nu börjar det, det hårda livet. Fii faaan vad gött!

Det här var ju också ett inlägg jag aldrig trodde att jag skulle skriva.

Det verkar som att jag behöver reda ut begreppen lite, haha. Det här är jag och min brutta, tillika min bästa vän i hela världen, på vår 25-årsfest. Anna heter hon och hon känner mig bäst av alla, bättre än jag själv ibland faktiskt. Vi är helt synkade och behöver oftast inte avsluta våra meningar när vi pratar. Så har vi samma musiksmak också (tack och lov). Hon är en riktig pärla faktiskt, åkte ända från gbg för att åka med till Sthlm och heja på mig igår.
Däremot skulle jag inte vilja vara ihop med Anna, dels pga att hon inte är kille och dels för att hon..nä men egentligen bara för att hon inte är kille. Så kan hon ha ett jävla humör också, är inte så oskyldig som hon ser ut. Hon har dessutom redan en sambo, Anton heter han och jag haft ett allvarligt snack med honom (flera om man frågar honom skulle jag tro) så han är fullt godkänd åt min brutta. Så, då har vi rett ut det tänker jag, härligt.

Hey I made it, I'm the worlds greatest.

Det finns bara ett ord som skulle kunna sammanfatta den här dagen. SMÄRTA. Fast nu ljuger jag lite, det finns ju faktiskt ett par till (inget som stämmer riktigt så mycket som just smärta dock, vill bara poängtera det). Om vi tar det från början så är det ju VÄNSKAP. Vem går liksom upp mitt i ottan och drar till Sthlm över dagen, enbart för att vänta på att ett pucko ska springa 30km och sen åka hem igen, om inte en riktigt fin vän. Ditresan gick alldeleds utmärkt, jag körde första biten för att sen kunna lägga mina pensiönärslika ben på instrumentbrädan för att få dämpa svullnaden som uppstår när jag sitter för länge (har övervägt stödstrumpor, men det har liksom alltid stannat vid det). Som av ett under körde vi heller aldrig fel. Jag och Anna kör alltid fel, utan undantag. Men inte idag (ja alltså, inte förrän vi kom till Lidingö då, men vem hittar på Lidingö?). Väl framme stoppade vi i oss den medhavda lunchen, hämtade ut min nummerlapp och stod i en toakö som inte var av denna värld. En halvtimme senare skyndade vi oss den helt sjukt långa vägen mot start, och tänka sig, jag hade hela tre minuter till godo när jag kom dit.

De första 12 km gick helt okej. Det var dock kö i starten (trots min tidiga startgrupp) så första km gick på över åtta minuter! Iaf, efter 12-13 km började jag få ont i knäna och jag kände mest att jag inte alls kommit in i loppet. Jag gillar inte terräng, terräng gillar inte mig. Efter halva loppet var det misär och jag hade seriösa funderingar på att bara skita i allt och åka hem istället. Kanske var någon bra lördagsfilm att hinna hem till eller så, tänkte jag. Men nej, min mentala styrka (eller som Anna uttryckte det: "tur att du är så jävla envis ändå") vann visst över kroppen och det var bara att köra på. Det gjorde sjukt ont och jag gissar att mina försök att hålla masken inför alla peppande åskådare var ganska löjliga när jag tänker efter (jag förstod det eftersom att alla tittade på mig med antingen sympati i blicken, eller helt enkelt med ett "herregud, människan är ju dum i huvudet"). Var nära tårarna ibland, speciellt i nerförsbackarna när all belastning hamnade på knäna.

När det var sex km kvar och jag började inse att jag kanske skulle hålla hela vägen blev jag pepp och tog i lite extra, enbart för att sedan trampa snett och tre sekunder senare bli armbågad av en ångvält i neongul tisha. Jag tyckte ganska synd om mig själv då, tyckte att det var taskigt gjort och så, men då såg jag ett sms från min brutta (som ju var där och hejade, men lyckligtvis lämnat sina pom poms hemma) att det inte var så långt kvar och att jag var bäst och heja mig. Det var guld värt det där sms:et. Fick extra krafter då. Sen fick jag ännu ett. Som värmde precis lika mycket.

Kom efter mycket om och men i mål iaf, och jag spurtade på det där upploppet som jag aldrig spurtat förr. Kände inte av en enda krämpa i kroppen, såg bara MÅLGÅNG-skyltar och ville dit så fort som möjligt. Insåg då att jag hade ganska mycket krafter kvar. Men iaf, det tog mig 3h 15min att springa 30km kuperad terräng. Det är 1h 5min per mil. Det är helt okej tycker jag. Ganska bra faktiskt. Så jag tror att STOLTHET är ett ord som också kan sammanfatta dagen. Och VILJA (och okej, jag kan gå med på galenskap). Sen att jag inte har tagit av mig min medalj sen jag fick den kanske bara är märkligt beteende, jag vet inte.

Jävligt glad (och fräsch!!) 15 min efter målgång. Jo man tackar.

Oj oj oj oj oj.

Jag är nervös. Jättenervös. Ibland är det tur att man har en bästa vän som påminner om såna där små motton man lever efter.
Typ som "i rätt tempo orkar alla springa hur långt som helst". Nu kör vi.

Förtydligande

Se bara på henne liksom, ni förstår ju. Handen på handbromsen, handen på handbromsen.

Hallstahammar

Fikapaus! Risifrutti och banan, jag har kört för fort hela vägen så vi ligger bra till i tid (om inte någon polis läser det här, för då skrev jag bara så för att verka häftig)(besides, fortkörningsböter kan väl inte utfärdas retroaktivt..?). Nu är det Anna som kör så nu är jag mest nervös faktiskt. Ska knäppa händerna och be en stilla bön.

God morgon, Dagen.

Klockan fem är min favorit av alla klockslag att gå upp. På riktigt alltså, borde göra det varje dag.

Dan före dan liksom. Det skrämmer mig lite att jag inte har druckit någon Kan Jang idag.

Precis som inför allt annat jag gör som kräver den minsta förberedelse är jag ute i sista sekunden. Det är därför jag inte ligger och sover nu trots att jag ska upp klockan 5.15 imorgon bitti. Kom på att jag skulle göra pastasallad att ta med (herregud, jag har ingen aning om vad som serveras längs vägarna men det känns som att det inte är riktigt rätt läge att testa road kill), packa väskan med kläder och pjux (!!!), mäta upp flera portioner olika sorters Vitargo och protein som jag ska ha vid flera olika tillfällen, göra klart min playlist (!!!) och självklart spela ett par omgångar wordfeud (jag önskar att det var ett dåligt skämt men det är det tyvärr inte) innan jag somnar. Iaf, mitt enda problem nu är att jag måste bestämma vilka skor jag ska springa i. Det lutar åt mina Nimbus, de är snäppet lättare (om än marginellt) och de är väldigt mycket mer insprungna än mina Kinsei. Kinsei är dessutom bättre dämpade än Nimbus (ja, det är möjligt) så risken finns att de kommer kännas lite mjuka och svampiga på det underlaget. Jag springer ju alltid asfalt och har således endast skor därefter. Ja nä men okej, jag fattar att det här inlägget precis gick över från rent informativt till toknördigt (typ i stil med ett star trek-konvent) (no offense) men jag ska springa tre mil i uppförsbackar imorgon och jag är nervös och då blir det såhär. Men visst, vi lämnar skorna (inte hemma alltså, men just här och nu) och säger lycka till och godnatt istället.

Lycka till, mig!

Insomnia.

Jag har varit vaken sen halvfem och inte kunnat somna om. Förstå min lycka över att äntligen få gå upp och starta den här jävla dagen!! Assketahungrig är jag också!!

Det regnar, vad gör man.

Jag sitter med skämskudden framför mig och ser på "Ensam mamma söker" på tv3play. Jag vet inte varför jag tittar egentligen, tycker ju att det är skitpinsamt, jättejobbigt, fullt med klichéer och inövade repliker. Det är ett sånt där program som får mig att kräkas lite i munnen. Det är ju bara det att jag är beroende, kan inte låta bli. Första säsongen började sändas innan jag hade blivit bitter (nåja) så jag blev hooked och nu kan jag inte hjälpa det. Vet inte vad det värsta är, alla pinsamma och ofattbart stela konversationer eller att producenterna envisas med att förstärka varenda fruktansvärda klipp med en lika fruktansvärd svensk sommarhit. De har dammat av varenda Ledin-dänga som finns.

Det verkligen vänder sig i magen.

Okej jag kanske hade nån mer vikt än jag borde. Men vad fan.

Nu har jag låtsastränat i 45 min. Yey, livet är underbart.

En sak till bara.

http://madeleinelindholm.blogspot.com/2011/05/sahar-morgonen-efter.html?showComment=1306076541730#c8451884180625781146

Jag läste det inlägget jag skrev precis efter GBG-varvet och blev alldeles varm i hjärtat. Vill känna så på söndag också. Men är samtidigt så glad över att jag inför det här loppet har lyckats hålla nere mina egna prestationskrav och inte heller låtit någon annan störa min löpglädje med deras "du borde ju fixa..". Jag hade prestationsångest utan dess like inför varvet, och jag vet att jag till 98% orsakade det helt på egen hand. Därför känns det så bra nu, att på lördag kunna sätta sig i bilen till Sthlm och tänka att det enda som räknas är att jag tar mig igenom det, det är otroligt viktigt för mig. Jag ska bara njuta på lördag. Vara tacksam över att få kunna göra det jag tycker är roligast av allt. Det är trots allt inte alla som kan göra det.

Det är fyra dagar kvar, men eftersom jag är helt veckovild känns det som tre.

Hemma från jobbet och rotad i soffan. Slukade min kvällsmat som -precis som alltid- bestod av kaseinfluff toppat med kesella, bär och lite nötter. En god rutin är den bästa huvudkudden (så kanske talesättet inte alls går förresten, men det känns ju minst lika logiskt. Ju). Det var tio minuter sen ungefär och hoppsan hejsan, jag är visst hungrig igen. Det var ju en sån dag idag, det minns ni. Jag hoppas att jag är mättare imorgon. Då ska jag börja kolhydratladda inför lördag minsann, så det blir lyx med kolhydrater BÅDE till lunch och middag. Ja käre hjärtanes, kan ni förstå min lycka!?

Man kunde ju tro också att jag är assketaglad över att få inleda dagen med ett träningspass, men det känns ju bara löjligt. Jag ska leda powern och kommer att behöva mesa nåt så fruktansvärt. Jag kommer lägga på max 2.5kg på varje sida. MAX. Jag får väl blunda jättehårt och låtsas att det svider i musklerna. Kanske om jag känner efter riktigt ordentlgit att det nästan blir jobbigt nån gång. Jag ska prova det, blunda som jag aldrig blundat förr. Får se vad deltagarna tycker om det bara. Kanske blir en massa arga lappar i förslagslådan då.

Som om det inte vore nog med svält och sjukdomar, nu regnar det också.

Jag dör hungersdöden. Nej, jag har givetvis inte skippat lunchen (herregud, känner ni mig inte överhuvudtaget!?), jag har ätit frulle, lunch och till och med ett mellanmål efter lunchen (redan) men det är ju helt fruktansvärt. Jag har inte haft en mättnadskänsla på hela dagen. Dessutom har jag börjat nysa nu! Det här med att ladda inför lopp är ju uppenbarligen inte helt problemfritt om man är hypokondriker. Min självdiagnostik gör gällande att jag har lunginflammation. Den har bara inte brutit ut ordentligt än (peppar peppar ändå). Hur mycket kan man överdosera kan jang innan det blir skadligt? Äre liksom en flarra om dan eller funkar det med det dubbla? Det smakar för övrigt Fishermans, fy fan vad äckligt. Och det ska man dricka helt utan möjlighet att bli full på´t. Sanslöst.

Desperate times..

En satans dryck. Håller jag mig inte frisk nu blir jag fly förbannad. PENGARNA TILLBAKA!

Men det var då självaste fan.

Ååh herreguuud!! En jävla vilodag och jag är helt rastlös! Hur ska jag klara FYRA dagar till med det här mesandet?! Det är ju helt fruktansvärt. Och som om det inte vore jobbigt nog att vila, man ska dessutom JOBBA bland folk som tränar. NONSTOP! Det här är ju värre än ett Tågab-tåg till Gbg. Ett Tågab-tåg som luktar gamla människor och inte har någon AC. Ett Tågab-tåg som dessutom är försenat. Jävlar i min lilla låda vad jag ska springa på lördag. Jag ska ta igen varenda missade pass den här veckan. Jag ska flyga över de där jävla backarna och när jag kommer i mål ska jag avsluta med ett gäng situps och armhävningar. Armhävningar med klapp! Det ska jag göra.

(Man kan för övrigt tycka att jag svär mycket i min blogg. Och hädar. Det går bra att tycka det)

Jag får väl låtsas att jag är sjuk eller nåt.

Nu börjar den snart- sista veckan inför Lidingö. På lördag är det dags, då ska jag stå där på startlinjen och vara sugen på att springa de tre mil som ska ta mig till målet. Jag har ju givetvis förberett mig på mycket backar, tänkt att jag antagligen kommer få självmordstankar både en och två gånger. Men så fick jag hem startkortet häromdagen. Herre. Gud. Det var ungefär två km på de tre milen som var plant. Det är inte ens 10%. Det är ju sinnessjukt. Med det i bakhuvudet kan det ju vara bra att inte vara alldeles sliten i kroppen när jag väl står där på lördag. Det är väl kanske rent av av ganska stor vikt att jag är alldeles superfräsch i kroppen. Pigg i benen och sugen på spring. Vidare är det kanske därför en god idé att inte köra så hårt med träning denna veckan, och där, DÄR, kommer frustrationen fram. Jag är ju så sjukt taggad för hösten, för styrketräning, för dumcardio, för kräkpass, och jag vill köra pronto! Jag vill inte ta det lugnt en hel jävla vecka för att vara fräsch i benen till ett lopp med en jävla raksträcka på tre mil. Det känns som att jag inte tränar just nu överhuvudtaget, ett ynka pass om dagen och jag känner mig ju helt förslappad. Herregud, hur klarar folk av att inte träna!?

Jag får väl helt enkelt försöka ta mig igenom en vecka med fjuttig mesträning, det finns väl inget annat. Men fan vad jag ska ta igen det sen. Jag ska till och med köra axelövningar. AXELÖVNINGAR!!

Söndag.

Åh vilken alldeles perfekt lördag jag hade igår. Dagen startade med träning och sen kom mamma och hämtade mig för en dag på landet. Vi knallade ut i skogen laddade med svampkorg och sökarögon, och herrguuud, I´m a natural. Grym på att hitta svamp, inte lika grym på att vara i skogen i längre perioder. Jag tröttnade efter någon timme när myggen jävlades extra hårt och vi inte hade hittat någon svamp på ett tag (okej okej, jag var hungrig så vi fick gå hem). Sen blev det några timmars vila på soffan efter det. Hur gött som helst. Efter käk, paj och hockey åkte jag hem igen och avslutade kvällen hos Hanna med film och lite godis. Har man ätardag så har man.

Även söndagen har startat med träning och sen frukost. Det blev löpning på bandet i 50 min och sen avslutade jag med att mosa lite mage innan jag gick hem. Nu är frukosten uppäten och jag planerar en härlig vila i soffan i ett par timmar innan det är dags för jobb igen.

Ledig lördag. Hallelujah praise the lord.

På väg hem från gymmet. Idag har jag härjat på löpbandet, det blev vanlig löpning varvat med backintervaller. Vaknade upp med huvudvärk som fortfarande inte gått över, så jag försökte ignorera det genom att på nåt vänster tajma huvuddunkarna med fotisättningarna och musikdunket. Det gick ändå hyfsat bra måste jag säga. Problemet kvarstår ju dock nu efteråt, men så länge man kan träna är ju allt lugnt!

Nu ska jag ut till mamma och pappa och hänga där idag, ska bli hur skönt som helst! Och jävla välbehövligt dessutom.

Actic-morgon.

På jobbet. Morgonstädet är klart och nu taggar jag för Power. Igår var jag ett sömnlöst vrak som trodde att jag skulle gå av på mitten. Det blev således ingen träning och inget bloggande. Idag känner jag mig redo att trycka på igen, hallelujah!

Mitt ordförråd har blivit helt förstört av wordfeud, där ord som "ponken" finns med.

Nu blir det sådär jävla sent igen. Och det trots att jag slutade kl 21. Hittade en fläskfilé i kylen som jag kom på att jag borde göra något med, och sen var det kaseinfluff och frukostförberedelser och Ica Norrmalm för akutköp av mjölk (jag vet, mycket akutköp nu men jag har ju så dåligt minne) och sen lite surf och se bara, 23.13 aws!! Så dåligt av mig. Dessutom pajade min konservöppnare idag. Mitt under matlagningen. KATASTROF!! Dessutom använde jag precis ordet "pajade". Herregud, nu går jag och lägger mig.

Power!

Sov asdåligt inatt, det kan ju ha något att göra med allt koffein jag sörplade i mig igår. Tur då att jag akutköpte Celsius igår efter jobbet så att jag kunde trycka i mig ännu mer koffein imorses innan morgonklassen! Det var 20 bokade, alla kom! Sjukt kul, det brukar inte vara så högt tryck på morgonklasserna så det var bara att tagga till lite extra och köra järnet. Jag som skulle ta det lite lugnt redan den här veckan för att spara benen till Lidingö.. Jaja, sånt som händer. Det fattar ju vem som helst att det är svårt att träna på halvfart. Omöjligt rent av.

På tal om halvfart, jag körde med syrran igår. Tyckte att det var dags för henne att komma igång igen. Det viktigaste när man kör med henne är att man är stenhård. Om man är för snäll så mesar hon gärna, men om man är sträng (gärna lite hungrig också så man är lite svart i blicken) så är hon jätteduktig. Då klarar hon mer än hon tror. Det är så med många tror jag. Att man är lite bekväm i sin egen förmåga, att det är svårt att höja nivån lite extra för att man inte tror så hårt på sig själv. Vissa har lite besvär med att det ska göra ont att träna också, vill gärna ha det lite behagligt sådär. Det ska kännas, musklerna ska bränna och man ska köra tills det inte går mer, hur mycket man än tar i. Då kommer man bli starkare snart, både fysiskt och psykiskt. Det är en härlig känsla. Den bästa.

Hemma!

Kom hem från jobbet vid 22, satte i mig kvällsmaten och är nu helt slut. Härligt ju. Satsar på att vara i säng senast 22.45. Nackdelen med att jag hela tiden ska tävla med mig själv (speciellt på kvällen, alltid på kvällen) är ju dock att jag stressar upp mig så fruktansvärt. När jag väl kommer i säng är jag ju skitpigg igen, helt uppe i varv. Men skit i det, 22.45 då, 10 min!

Morgonguld.

Hemma igen efter en regnig och blåsig morgonpromenad. Mmm frisk luft. Det var inte helt klockrent att ställa klockan på 06.40, gå upp och titta ut och se att det var fult väder, men det är å andra sidan helt otroligt skönt att det äntligen är frisk luft igen. Hela sommaren har vi fått dras med den där kvalmiga, syrefattiga luften. Nu myser jag med en kopp te i soffan och sen ska ta mig till köket och laga frulle snart. Jag jobbar 14-22 idag så jag kör en förmiddag i soffan tänker jag. Ååh skönt.

Sådärja.

Min runda blev 16,5km, hur lång blev er runda? För ni sitter väl inte kvar i soffan än?!!

Jag är nu på väg hem från mamma och pappa (det är lite så, jag springer dit för att ha ett mål och kräver sedan att bli hemskjutsad. Inga konstigheter).

Och nu till det viktigaste: Klapp på axeln! Jävla bra jobbat alltså!

Run to the hills

Ja men vi kör en runda då. Kom igen nu, allihopa kör. En kortis bara, det behöver inte vara mer än så! Så klappar vi oss på axeln när vi kommer in igen!

Jag är ledig idag, nästan hela dagen!!

Åh herregud sega ben. Och nej, då har jag inte varit ute och sprungit på morgonen. Tänkte att jag skulle försöka ge mig ut på en runda sen. Eller inte. Jag tar det som det kommer, känner mig fortfarande inte helt hundra, dock bryter förkylningsjäveln aldrig ut, så frågan är om jag kanske borde vila mig i form till Lidingö. Känns oskönt att köra några hårda pass nu såhär knappt två veckor innan och på sätt dra på sig något som jag inte hinner bli frisk från tills dess. Fan ock, dålig uppladdning måste jag säga. Samtidigt så gör det mig inte så jättemycket. Jag jagar ju inga tider. På ett sätt är det lite skönt med en dålig uppladdning för då försvinner ännu mer press. Måste vara frisk på startlinjen dock, måste känna att det ska bli härligt att springa. För det är härligt, det är det bästa som finns. Jag är bara i en liten svacka just nu. Skulle behöva lite semester tror jag. Bara en långhelg eller så. För att liksom komma ikapp lite.

Åldersnoja schmåldersnoja.

Ska försöka mig på att gå och lägga mig nu. Det har blivit väldigt mycket sena kvällar på sistone, kanske är ett sätt att försöka känna mig ung eller så. Dock måste jag, såhär två veckor in i 25-årsklubben, erkänna att det inte var så farligt det där med 25. Jag är ju lika ung i sinnet och gammal i själen som jag alltid varit. Det där barnet jag har kvar i mig är ju fortfarande där, det enda som har hänt är väl att jag kommit en liten bit närmare den där 72-åriga tanten jag ofta säger att jag känner mig som. Och vad gör det egentligen, jag gillar ju henne. Jävligt pigg och alert för att ha levt så länge. Och kan mycket också. Nej jag kan nog bli riktigt bra på det här med 25 tror jag, det känns bra. Nu.

Jaha, nähä.

Det har gått en dryg vecka sen jag blev strikt med kosten igen, och det känns hur bra som helst. Jag har inte ens varit sugen på sötsaker eller flötig mat och jag känner mig redan fräschare i kroppen. Eftersom vi kör i tolv veckor (till att börja med, sen modifierar vi lite i december) så är jag inte heller stressad över att se några snabba resultat, utan tycker bara att det är skönt att känna att jag hittat tillbaka till den livsstil som jag mår bäst av. Massa träning och bra kost. Om två veckor när Lidingö är gjort så ska jag börja fokusera mer på styrka ett tag. Detta innebär givetvis att jag och Hanna kommer köra mycket mer ihop också. Vilken höst det ska bli!

Sen har jag bestämt mig för att sluta skolan, det var inte lustfyllt alls under större delen av förra läsåret och jag känner inte att det är det jag vill arbeta med i framtiden. Just nu brinner jag för träning och hälsa, och jag känner att jag ändå kan applicera min soc.psyk i det området. Ett ganska tufft beslut att ta, men jag känner mig nöjd med det. Man kan ju se det som ett misslyckande om man vill, men jag väljer att se det som att jag vill göra min livssituation så bra som möjligt och att jag är tillräckligt stark för att ta ett obekvämt beslut. Såna där måsten finns det så mycket av ändå i livet, om man inte absolut måste göra något man inte vill, så tycker jag att det är helt okej att låta bli.

Två veckor och två dagar.

Det slog mig igår kväll att jag verkligen ska springa Lidingöloppet. På riktigt. Jag ska stå på startlinjen och jag ska ge mig iväg och sen ska jag springa i några timmar och så blir jättetrött men så kommer det en låt som är tokpepp och jag pinnar på igen och sen kommer jag i mål och då har jag tagit mig igenom det så jag struntar hej vilt i om det tog 3 eller 5 timmar utan är bara jävligt stolt över mig själv som sprungit tre mil. Jag tänkte på allt det där precis när jag hade lagt mig, och jag blev så exalterad att jag inte kunde somna. Det enda som stör mig just precis nu är att jag känner mig lite mosig och halvkrasslig och att pulsen går upp ovanligt högt så fort jag springer i ett tempo som inte innebär morgonjogg-innan-frulle-så-jag-kan-inte-trycka-på-för-mycket-för-då-bränner-jag-muskelmassa-istället-för-fett. Det känns oroväckande. Men jag är positiv! Jösses vad frisk jag kommer känna mig redan nästa vecka! Herregud, som en nötkärna (och då menar jag inte en sån där hasselnötkärna från Eldorado som faktiskt ganska ofta kan vara lite rutten när man hackar den. Jag menar en fräsch nötkärna, typ ekologisk). Härligt, så.

Sista avsnittet av SATC på min tv just. Jag lipar, som vanligt.

Efter en natt med kass sömn var ju så lagom pepp på att leda powern idag. Men som vanligt när man väl kör igång så rycks man med och det gick jättebra ändå faktiskt. Körde lite cardio efteråt och nu har jag duschat, käkat frulle, kört bort Jehovas från min dörr och fått min nya kod till mitt mastercard. ÄNTLIGEN! Som jag har väntat! Nu ska jag snart bort till Johan och käka lunch, och sen är det jobb som gäller ikväll igen. Vi ska promota Lifestyle så jag får väl försöka koppla på nån slags charm. Herregud vilken träningsvärk jag kommer ha i triceps imorgon. Och i magen. Och i låren. Och ryggen. Herregud.

Yo mothafuckers.

Jag skrev ett inlägg och allt försvann. Jävla helvetes jävla skit. Som de säger. Summan av kardemumman var väl något i stil med att jag tränat bra idag- en timmes morgoncardio innan frulle och sen en halvtimmes styrka (mage) innan jobbet. Sen var det nånting med att jag ätit bra också, har ju ändå startat den tre månader långa dieten idag. (Nej, inte deff, diet. Tack). Sen var det nåt med att jag ska jobba kväll imorgon och därför ska ta sovmorgon och köra morgoncardio innan frullen, för att på så vis kunna tajma måltiderna rätt och inte behöva vara hungrig sen på kvällen. Låter ju som ett skittrökigt inlägg faktiskt så det kanske var lika bra att det försvann. Jo! Skrev att jag skulle wordfeuda nu innan jag sluter igen mina blå också. Att jag är beroende. Av wordfeud alltså. Adda mig minsann, madlin86 heter jag. Tror jag. Svårt det där med internetet.

Vaknade idag, söndag, helt och hållet alkoholfri. Aaah, ljuvligt.

Den här veckan har jag bara sprungit 3,5 mil. Det har varit mycket att tänka på på sistone och jag har bara inte orkat. Jag har fått köra på gymmet för att överhuvudtaget få till några pass. Lite lustigt dock, jag tycker att jag har tränat dåligt i veckan men när jag kollar träningsloggen i min klocka har jag ändå fått till sex konditionspass+ mina två powerpass. En träningsnarkomans öde kanske. Försökte mig på en morgonjogg idag men det gick ganska käpprätt åt skogen. Orkade lufsa mig igenom fem km och kände mig rosslig i halsen och mosig i huvudet. Pulsen steg och steg och steg och till slut var det nästan pinsamt att jogga runt gatorna i -vad som kändes som- promenadtempo, men ändå vara andfådd som en överviktig medelålders man med röklungor. Jag ångrade bittert att jag slängt på mig en cerise löpartisha, herregud, den bara skriker uppmärksamhet. Jag hoppas att det känns bättre tills imorgon iaf, det är bara tre veckor kvar till Lidingö nu, jag har inte tid att bli sjuk.

Trött på inget trött på allt.

Jag vet, kass uppdatering här fortfarande. Det beror bara på att jag jobbar ganska mycket och tränar, äter och sover (just barely) resten av dygnets 24h. Det ser konstant ut som ett bombnedslag här hemma men jag har aldrig ork att städa de få dagar jag är ledig. Men men, det är gött att jag fått mycket tider, det är bara att hoppas på att det fortsätter så. Sen är det ju dags för Lidingöloppet om tre jävla veckor och OJ vilken ångest jag nästan börjar få. Ska dock se till att lägga noll press överhuvudtaget på mig själv, det enda som räknas är att jag tar mig i mål.

Äntligen har vi börjat dieta igen också. Sjukt välkommet efter sommaren som varit, har festat och ätit dåligt i flera månader och det känns vill jag lova. Nu är det tre månader nyttigt och härligt leverne som väntar, massa träning, ingen alkohol och bara bra mat. Känns ju helt underbart.

Jo just det, jag satte ihop ett eget power-pass som jag premiärkörde imorses. Det gick bra faktiskt (tror jag..) och det var riktigt kul att få köra ett pass med låtar som man valt själv och verkligen gillar och en koreografi som man praktiskt taget kan utantill redan från början.

Som vanligt när jag inte skrivit på ett tag blir det ett för jävla tråkigt inlägg, men det skiter jag i. Det är lite som när man pratar med en vän som man inte träffat på ett tag, det är lite krångligt att prata om vissa saker eftersom man då måste gå igenom allt som ledde fram till just det man vill säga. The background story. Man får börja på noll lite grann, från och med nu. Så.