Dagen efter. Jag är helt sjukt stolt över mig själv som fullföljde det där gudsförgätna loppet, det verkar ju helt sinnessjukt nu när jag tänker efter. 30 jävla kilometer. Jag gav mig själv en klapp på axeln tre gånger under loppet, sen fick det vara bra med det. Det är nu efteråt som den där handen sitter som klistrad på min högra axel, det är liksom ingen idé att ta ner den, den åker upp igen lika fort igen.
Skulle ju då försöka mig på att jobba imorses. Tänkte ju inte alls på att jag kanske skulle vara lite mörbultad såhär dagen efter att jag tvingat min kropp backe upp och backe ner i en sträcka som motsvarar Skövde-Skara. Det där med att jag helt enkelt struntar i att tänka ibland förstör mer och mer faktiskt.. Kom efter mycket om och men ut ur lägenheten vid 8.40 (sen alltså, stor skräll) och skulle bara låsa upp cykeln och rulla iväg. Istället för min cykel möttes jag dock av hjulspår, en flyttad avspärrning mot innergården och diverse cykeltillbehör på marken. Det tog två sekunder innan jag insåg att vi har haft påhälsning av några lågintelligenta jävla idioter här utanför inatt som har hämtat med sig ett gäng cyklar. Tack. Det var andra cykeln i år. Andra gången jag måste betala pengar för att ersätta en ägodel som någon bara har tagit. Fan fan fan. Jag började nästa gråta, både pga att jag blev arg och ledsen, men även pga att jag insåg att jag nu var tvungen att "gå" till gymmet (ja alltså, ni som har sett mig idag förstår ju, jag går inte- jag tar mig fram). FRUKTANSVÄRT.
När jag kom till jobbet satte jag mig på närmsta stol, och där satt jag kvar. Bästa Hanna hade gjort morgonstädet igår redan så att jag skulle slippa det idag. Underbara hon. Märkligt dock att det inte är knäna som är värst idag, det är ledbanden på utsidan av bägge fötterna. Det är vidrigt, "gick" de 150 metrarna till ICA förut och tillbaka, inte bara tog det tjugo minuter, när jag kom hem hade jag så ont att jag stod still och väntade vid micron i fem minuter på att laxen skulle bli klar (det kanske inte låter så jättekonstigt, men jag kan ju inte ens stå kvar på i badrummet när jag borstar tänderna, blir uttråkad bara av att tänka på det). Som en krympling är jag, och det slog mig redan igår att om jag som är 25 känner av loppet såhär, hur är det då inte för de som är 26?! Jösses. Nästa år blir det Berlin Marathon på samma dag istället, det känns mer som en tillställning i min smak.
Men som Hanna sa: Det är tur att det inte är ben vi ska köra imorgon, utan bröst+triceps! Nu börjar det, det hårda livet. Fii faaan vad gött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar