Två veckor och två dagar.

Det slog mig igår kväll att jag verkligen ska springa Lidingöloppet. På riktigt. Jag ska stå på startlinjen och jag ska ge mig iväg och sen ska jag springa i några timmar och så blir jättetrött men så kommer det en låt som är tokpepp och jag pinnar på igen och sen kommer jag i mål och då har jag tagit mig igenom det så jag struntar hej vilt i om det tog 3 eller 5 timmar utan är bara jävligt stolt över mig själv som sprungit tre mil. Jag tänkte på allt det där precis när jag hade lagt mig, och jag blev så exalterad att jag inte kunde somna. Det enda som stör mig just precis nu är att jag känner mig lite mosig och halvkrasslig och att pulsen går upp ovanligt högt så fort jag springer i ett tempo som inte innebär morgonjogg-innan-frulle-så-jag-kan-inte-trycka-på-för-mycket-för-då-bränner-jag-muskelmassa-istället-för-fett. Det känns oroväckande. Men jag är positiv! Jösses vad frisk jag kommer känna mig redan nästa vecka! Herregud, som en nötkärna (och då menar jag inte en sån där hasselnötkärna från Eldorado som faktiskt ganska ofta kan vara lite rutten när man hackar den. Jag menar en fräsch nötkärna, typ ekologisk). Härligt, så.