Jag får väl låtsas att jag är sjuk eller nåt.

Nu börjar den snart- sista veckan inför Lidingö. På lördag är det dags, då ska jag stå där på startlinjen och vara sugen på att springa de tre mil som ska ta mig till målet. Jag har ju givetvis förberett mig på mycket backar, tänkt att jag antagligen kommer få självmordstankar både en och två gånger. Men så fick jag hem startkortet häromdagen. Herre. Gud. Det var ungefär två km på de tre milen som var plant. Det är inte ens 10%. Det är ju sinnessjukt. Med det i bakhuvudet kan det ju vara bra att inte vara alldeles sliten i kroppen när jag väl står där på lördag. Det är väl kanske rent av av ganska stor vikt att jag är alldeles superfräsch i kroppen. Pigg i benen och sugen på spring. Vidare är det kanske därför en god idé att inte köra så hårt med träning denna veckan, och där, DÄR, kommer frustrationen fram. Jag är ju så sjukt taggad för hösten, för styrketräning, för dumcardio, för kräkpass, och jag vill köra pronto! Jag vill inte ta det lugnt en hel jävla vecka för att vara fräsch i benen till ett lopp med en jävla raksträcka på tre mil. Det känns som att jag inte tränar just nu överhuvudtaget, ett ynka pass om dagen och jag känner mig ju helt förslappad. Herregud, hur klarar folk av att inte träna!?

Jag får väl helt enkelt försöka ta mig igenom en vecka med fjuttig mesträning, det finns väl inget annat. Men fan vad jag ska ta igen det sen. Jag ska till och med köra axelövningar. AXELÖVNINGAR!!