På ett sätt kan jag ändå förstå soffpotatisarna litegrann. Efter att ha tillbringat snart ett dygn (minus natten då såklart, sova får man ju göra i sängen ändå) i soffan har jag insett att man ju kan göra det mesta härifrån. Man kan se på tv, läsa bok, spela wordfeud, äta (vilket ju dock innebär att man faktiskt måste resa sig från soffan och hämta maten), ringa viktiga samtal (ex till polisen och diverse försäkringsbolag pga att det finns puckon som fortfarande inte fattar vad som är mitt och ditt) (fick för övrigt extra sympati både från polisen och försäkringsbolag när de frågade om jag kommer ihåg när cykeln är köpt, varpå jag svarar att jag köpte den den 14 juni som ersättning för att någon jävel hade snott min andra cykel. Tre månader, på riktigt.), vila, ha kaffepaus, lägga upp matschema för veckan, läsa mail och betala räkningar.
Fast det klart, för att klassas som äkta soffpotatis skulle jag väl ha tryckt i mig ett par chipspåsar, druckit 1,5 liter cola och ha ketchupfläckar på tishan efter den där gigantiska falukorvslunchen jag rent hypotetiskt borde ha stoppat i mig. Istället har jag suttit med en vattenflaska i näven och längtat till kl 16 då jag ska "gå" till gymmet och träna skiten ur bröstmusklerna med min siamesiska tvilling Hanna. Så jag kanske inte förstår soffpotatisarna ändå. Jag kanske egentligen bara vill våldgästa soffpotatisarna och rycka transfetterna ur händerna på dem och släpa med dem till gymmet för ett träningspass som gör att de inte orkar lyfta chipshanden ända upp till munnen på ett tag. Men det kan man ju inte säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar