1 juli.

Imorgon efter jobbet går första flyttlasset. Bort från studentlägenhet och bort från det året jag spenderat i lyan på Torggatan. Det är lite spännande och lite vemodigt, men så otroligt skönt ändå. Den här flytten är gladare än den förra. Jag har haft det bra här, har fullt med fina minnen från härliga stunder. Det känns bra att flytta nu, att få känna mig hemma på riktigt och göra i ordning och bo in mig. Ekängsvägen nästa.

Om jag inte skulle jobba imorgon kunde man nästan tro att jag har semester.

Bra dag idag. Ledig dag framförallt. Vaknade tidigt, gick upp, packade och handlade mat (eftersom jag fullkomligt ignorerat min tomma frys fick jag snällt käka makrillfilé till lunch idag. Delikatess) innan jag hämtade ut mina nycklar och träffade Hanna på gräsplätten. Vi käkade jordgubbar, riskakor och hade det jävla gött mest. Mia joinade efter en stund och solen stekte som ATTAN! Sen hem och packa lite till för att sedan däcka totalt i sängen. Jag var bara inte gjord för dessa dar.

Nätterna blir ljusa och jag känner och jag lever och jag minns. Nästan perfekt.

En femtimmarsdag blev en ledig istället (man känner sig önskad när man kommer till jobbet och de andra utbrister "men GUUUD vad mycket folk vi är idag!") , det var sjukt gött att bara kunna göra vad jag ville med tid jag inte trodde jag skulle ha. Mycket bra. Det blev lite packande och mycket sol. Jag och Hanna la oss på en gräsplätt som har tillräckligt långt till alla gångvägar runtomkring, käkade jordgubbar och pressade (jag lyckades även placera min uppenbart alldeles för stora stora rumpa på mina solbrillor, som givetvis gick toksönder). Sen blev det en vända till gymmet för lite kondition innan vi träffades på stan och hade vinkväll. Efter mycket ansträngning, och framförallt ett genialt taktiskt rävspel fick vi oss ett bord på Glädjes uteservering. Härligt sällskap, gott vin och assketagött väder gjorde kvällen sådär lyckad som den bara kan bli på sommaren när man inte har några måsten (jag var iofs tvungen att gå hem och packa lite om jag ville hinna vara ute något i solen idag också. Men ändå. Så).

Skyhög musik, öppna fönster, dovt trafikljud och kaffe. Såna saker kan göra en flyttpackning till något som inte genererar självmordstankar. (Både Anna och Johan har dock fått lova ganska många gånger att påminna mig om att aldrig mer flytta. ALDRIG. Nånsin). Jag överdoserar allt.

Kom på att jag inte flyttat elen. Eller adressändrat. Ojdå.

Kom hem vid kvart i ett i natt och däckade i sängen. Halvåtta ringde klockan i morse och det var dags att pallra sig upp och bort till gymmet för att vara med på Hannas cirkelpass. Var ju givetvis sjukt trött, men det gick bra ändå, gött att börja dagen lite sådär brutalt kan jag tycka. Om en timme kommer Johan på lunch och sen börjar jag jobba kl ett, får se om jag orkar springa något efteråt, annars är det bara vinkväll som hägrar denna onsdag(funderar dock på att avstå vinet och bara vara social, vi ska ju tydligen festa ordentligt i helgen. Min kondition blir bara sämre och sämre av någon underlig anledning).

Wtai.

Gårdagen startade lite lätt med intervaller i 3-2-1-stegar på löpbandet. Körde tre set och avslutade sen med två st 1-minutare. Bra pass! Stressade sen iväg till tåget mot Gbg, hade hela SJU MINUTER till godo när jag kom till stationen, måste vara något slags rekord. Dock var tåget givetvis försenat (antagligen klarar inte växlarna värmen, de verkar ju oerhört känsliga), så jag fick stå på perrongen med diverse emos och annat märkligt folk och vänta en stund. Hann nästan bli stressad men precis då kom tåget och jag, rutinerad som jag är, fick givetvis en sittplats trots den stora folkmängd som gick på. 1-0 till mig.

Väl framme väntade lunch med syrran, det blev en timmes prat om gbg-varvet och annan träning. När lunchen var slut mötte jag upp Anna och Anton vid Linnéplatsen och vi började vår vandring genom Slottsskogen till festivalområdet. En superhärlig dag på alla sätt, och speciellt roligt att få umgås med min brutta en hel dag. Brandon Flowers levererade givetvis, men just när det blev som bäst så bockade han och gick av scenen. "Han kommer tillbaka", sa vi, och resten av publiken verkade vara inne på samma spår, men vi väntade i onödan. Tix. Coldplay fick avsluta festivalen, sen satte jag mig på tåget och åkte hem igen. Bra dag!

Vänskap.

Dagens ros går till världens snällaste Johan som fixade hemleverans på kycklingfiléer när jag inte hade någon mat hemma och höll på att hungra ihjäl efter träningen, men inte hade tid att gå och handla. Kan ni förstå vad snällt gjort!?

Vilken vecka jag ska ha!

Vilken helg! Det var inte med helt lätta steg jag knallade iväg till jobbet igår, men efter ett par koffeintabletter nästan flög jag fram över gymgolvet. Herregud, jag var OSTOPPBAR! Var plötsligt superaktiv och dagen gick hur fort som helst. Lite svårt att komma upp i morse ska erkännas, men efter lite påtryckningar från min ordentliga sida fick den trötta ge sig och det blev korta intervaller på löpbandet. Bra där Madde! Nu är det jobb som gäller mellan 9-18 och sen är det nästan imorgon och dags att åka till Gbg. Wtai med min brutta minsann, tjoho!

Midsommarafton!

Midsommarafton. Den startade vid halvåtta med en promenad upp till berget, en joggingtur runt gröna milen och sen ner igen. Det var jag och Hanna, såklart. Vi gick hem och käkade frukost och sen var det tillbaks på gymmet för ett träningspass till. Totalt blev det tre st igår. På midsommarafton. Inför det tredje var vi sega och insåg lite hur totalt puckade vi kanske faktiskt är, men det försvann sen när vi väl kom igång. På kvällen var vi hemma hos söta Mia, käkade spel och åt. Och åt. Och just när magontet försvann och vi kunde andas normalt igen åt vi lite till. En mycket bra midsommar, lugn och fint och massa tjejsnack.

Pre-morgonjogg.

stångrodd..

latsdrag

Det kan vara så att vi är dumma i huvudet som tränar tre pass på självaste midsommarafton. Vi accepterar det och fortsätter i samma spår.

Midsommardagen.

Morgonprom! Vi tänker oss 1,5 mil ungefär. Självklart tar vi med oss påsarna under ögonen. De sitter där för att jag tjugofyra och tre fjärdedelar och drack lite vin igår. Bastards.

Härliga torsdag!

Jag ha bloggat jävligt illa den här veckan. Antingen dåligt eller inte alls. Och det är ju så, jag är en träningsnarkoman. Min hobby är att träna. Det bästa jag vet är att träna. Den här veckan har jag varit hängig och trött och har knappt tränat någonting. Vad ska jag skriva om? Det finns ju inget.

Idag var jag iaf på gymmet en sväng. Försökte mig på så mycket kondition jag kunde innan kroppen sa ifrån. Var mogen och pushade inte mer än samvetet tillät, måste ju vara fräsch imorgon. Dagen börjar med en promenad upp till berget och sen en jogg runt gröna milen. Sen ska vi käka frulle (ja, givetvis är det jag och Hanna), köra power hard core och sen avsluta med ett ryggpass. Härligt ju!

Körde ett hårt pass med min gamla klassis Anna förut också. Hon kan tydligen inte lyfta armarna nu. Perfekt! Trevlig midsommar Anna!:)

7 9 11 13

Näst sista veckan innan flytt. Hatar de sista veckorna innan flytt. Lägenheten är ett enda kaos och vad man än gör så går det ju inte att städa bort flyttkartonger och svarta sopsäckar in progress.

Dessutom har jag fortfarande ont i huvudet, tredje dagen nu, och kroppen känns helt matt. Struntar (hör och häpna) i träning helt och hållet idag. Ska foka på att hålla mig vaken de 4,5 timmarna som återstår av jobbdagen, sen hem och packa lådor och tycka lite mer synd om mig själv (om det nu är möjligt). Kanske skulle prova mina koffeintabletter som jag fick hem igår. Hanna brukar bli helt speedad av sina, vore ju trevligt just nu faktiskt. Hanna dricker iofs inte kaffe och är väl som bekant ganska speedad även utan koffein, men nu är jag fan desperat. Om man sköljer ner dem med en kopp kaffe borde de ju bli extra effektiva! (såklart jag inte ska ta allihopa på en gång, men en tre fyra stycken borde ju bli lagom tänker jag). Jävlar vad skor jag kommer sälja i eftermiddag då! Kom in och köp vetja! Mycket trevlig personal på Intersport idag. Och så jag.

Som ett barn.

Hemma på lunch. Sitter i soffan med en kaffe i handen och tycker mest synd om mig själv. Det är en sån där dag bara. Började dagen med en kort morgonjogg på 6,5 km och sen kände jag visst av min magkatarr, ja hoppsan där ser man, och sen var det bara att stressa iväg till jobbet. Ja jag vet, kaffe, stress och magkatarr i samma stycke. Men det struntar jag i. Jag vältrar mig idag. Uppmuntringspresenter mottages tacksamt.

Fii fan.

Jag är tydligen inte tjugo längre. Who knew? Kvällens höjdpunkt var dock (förutom att jag och Jenny briljerade i spelomgång efter spelomgång, vi var fullkomligt OSLAGBARA!!!) att vi blev stoppade i entrén på Glädje. "Har ni legitimation?" frågade herr vakt, förvirring uppstod i gänget innan vi förstod att han faktiskt pratade med oss. Sällan har väl sådan glädje skådats över att behöva visa ett rosa plastkort, men redan där kände vi att kvällen var lyckad. När vakten insåg denna oproportionerliga glädje dödade han den snabbt med ett "vi ville bara veta vad ni heter". Bullshit tänkte vi, unga OCH snygga. Idag känner jag mig varken ung eller snygg. Vaknade med en huvudvärk utom denna värld. Vägrar erkänna att den skulle ha något med vinet att göra, utan snarare vätskebrist och stel käke. Hanna försökte sig på någon konstig ansikts- och käkmassage, men den resulterade mest i att jag gick runt på jobbet med konstiga röda märken i ansiktet. Nu är jag iaf hemma igen. Imorgon är det morgonjogg, jobb 9-18, styrka med Hanna och sen tacos hos Johan på schemat. En lugn härlig dag med andra ord.

det blev lite bättre till sist ändå. Att umgås med en bästa vän har gärna den effekten.

Ikväll har jag hängt hos Johan, vi har ätit jävla god mat, moffat godis och sett på "Pretty in pink". Det var visst någon superviktig golftävling imorgon så jag var hemma ganska tidigt, men det var bara bra egentligen. Jag behöver också sova, är helt slut trots min powernap vid 18-tiden, och det har ju varit en väldigt lång dag faktiskt. Dessutom känner jag mig äckligt uppsvälld och illamående så orken räcker nog inte mycket längre än de tre metrarna jag har till min säng. Jag tänkte att jag skulle springa 7,5km imorgon innan jobbet för att få ihop veckans mål på fyra mil, men med den mjölksyran jag har i framsida lår får vi väl se hur det blir med det. Nästa veckas "vila" känns ganska välkommen faktiskt.

hej för fan

På sedvanligt fredagsmanér så startade dagen med att jag ledde powern på Actic, för att sedan rusa vidare in i spinningsalen och delta på Åsas spinning. En alldeles utomordentligt bra start på dagen, som sedan urartat i någon slags explosion av trötthet och negativt tänkande. Jag köpte godis som jag och Johan ska ha ikväll men fan vet om jag inte ska käka upp alltihopa själv på stört. Jag känner mig som vädret. Och någonstans i röran bland reorna på stan så fick jag känslan av att vilja supa ner mig totalt. En sund känsla tycker jag ändå, med tanke på att jag under hela förra året blev äcklad bara vid tanken på alkohol (nu kanske vissa skulle anse att det senare de facto är sunt, men det skiter jag i, jag tycker nämligen att det är viktigt att man har lite kul ibland och släpper på (nästan) alla hämningar. Man kan leva på det ganska länge efteråt (eller så lever man och låtsas som absolut ingenting, det beror ju lite på hur mycket man har gjort bort sig). (Parenteser i parenteser är för övrigt fullt tillåtna i min blogg)). Iaf, den 2 juli ska vi på fest (jag säger "vi" eftersom jag har en siamesisk tvilling, hon heter Hanna men ibland kallas hon monstret här på bloggen), men det känns lite långt bort faktiskt.

Det enda jobbiga med att supa skallen av sig är att det är lite småjobbigt (omöjligt) att träna dagen efter. Vilken MOTSÄTTNING! Får stanna hemma och käka godis. Om det inte är slut innan kvällen så klart.

Viktigt meddelande!

Jag vet att jag har skrivit det här säkert hundra gånger innan, och jag vet att jag antagligen låter som en fundamentalistisk präst som står och mässar om frälsning. Det är bara det att det är så viktigt (tycker iaf jag, och eftersom det är min blogg fungerar det som en generell sanning på den här sidan) och eftersom jag vet att det fortfarande finns dem som får ångest bara vid tanken på löpning så kan jag ju tjata om det om och om igen.

Det är nämligen såhär: löpning är det bästa som finns. Det finns ingenting som kan få en att känna sig så bra som löpning. Det finns ingenting som kan få en att känna sig så stark både fysiskt och mentalt som löpning, och det finns ingenting som kan göra en så glad som löpning. Punkt.

Det är skitjobbigt i början och det känns som att man aldrig kommer att bli bättre, men det blir man, så länge man fortsätter och är ihärdig så kommer det gå lättare och lättare. Jag lovar. Man måste inte springa fortast. Man måste inte heller springa längst. Man måste inte vara med och hävda sig i jämförelsetävlingar på lunchrasten och man måste inte springa sju dagar i veckan. Men ge det en chans. Även de dagar (som idag exempelvis) när det går tungt nästan hela vägen, och när det känns som att benen knappt bär en, så finns det alltid någon ljusglimt i ett löppass. Idag var det sjätte och åttonde kilometern för mig. De två gjorde att hela passet kändes värt, även om de resterande 10,5 kändes tunga som bly. Det är ett lyckorus utan dess like. Så kom igen nu, ge det ett försök.

Ge dig ut på tvåochenhalvan ikväll. Orkar du inte springa hela tiden så varva med lite gång. Det kommer kännas skitbra efteråt. Och gör du det i din egen takt kommer du vilja köra imorgon igen. Seså, så kan du meddela mig efteråt om du vill så ska du få en hel massa cred!

I rock!

12,5 km senare. Jag gillar att det ser ut som att jag tuperat håret. Det är viktigt att vara snygg i spåret!!

Jävla skit-tvätt-helvete.

Idag blev det en sovmorgon på Torggatan 26. Mycket skönt minsann, sparade dessutom morgonjoggen idag så att jag kan försöka få till en längre runda i eftermiddag/kväll. Känns som att mjölksyran håller på att lätta så jag hoppas på en härlig stund med mina Nimbus (dock känns risken att jag kommer dunsa fram som en elefant ganska överhängande).

Förmiddagen går istället åt till tvätt, vilket automatiskt gör mig nedstämd och smått apatisk. Jag hatar att tvätta, det finns inget värre. Det är ju fruktansvärt. Ingen kan ju någonsin påstå att det finns något glädjande i att tvätta. Dock fungerar ju inte taktiken att istället köpa nya kläder tills tvätt blir oundvikligt när man är en fattig student. Detta får mig dock att ännu mer längta till min flytt 1 juli, eftersom jag fattat det ytterst mogna beslutet att låta Skövdebostäder installera en tvättmaskin i mitt badrum. Ni förstår ju lyckan! Slippa hålla på och springa upp och ner till källaren hela tiden, eller glömma bort när man satte på maskinen så att man gud förbjude blir ståendes i fyra minuter för att titta på när den centrifugerar. Which reminds me, måste hänga tvätt nu. Ååååh skjut mig!

Det blev ynka sex km idag. Jävla mjölksyra.

Ibland önskar jag att jag vore en kenyan. Tänk att vara född med förutsättningar som gör att man kan springa flera mil i ett tempo som jag inte ens kommer upp i om jag spurtar. Att vara så där lätt i steget att knäskador liksom aldrig blir ett problem. Det där med dämpning känns overkill (framförallt som de inte har hunnit asfaltera varenda kvadratmeter där än, mjukare underlag kräver ju mindre sko), och på vintern kan man springa i sina vanliga löparkläder, alltså inga underställ, fodrade tights eller vantar. Ingen jävla mössa heller! VILKEN LYCKA!! Jag skulle springa hela dagarna! Till vattenbrunnen och tillbaka. Och igen. Men det förstås, jag skulle ju inte fatta vad dem sa. Så vet jag inte om jag gillar afrikansk mat heller.

Lidingöloppet.

Då var det klart då. Den 24 september 2011 kommer mitt främsta mål vara att ta mig igenom 30km kuperad terräng. Och överleva.

Morning.

Usch, dagens väder speglar min natt ganska bra. Den var åt helvete. Helt ologiskt kan jag nämligen inte sova när jag har tagit ut mig så mycket som jag gjorde igår. Får ingen ro i kroppen trots att jag är dödstrött och kan bara ligga i sängen och tycka att det är obekvämt. Hade det inte legat en massa jävla kuddar i soffan hade jag lagt mig där. När jag väl somnat vaknade jag dessutom två timmar senare och var dödshungrig. Tog ett tag att inse det dock eftersom jag var SÅ HUNGRIG att magontet gått över och man istället har den där dova känslan av långt överskriden hunger och huvudvärk. Det verkar ju inte jättebra att gå upp och käka mackor mitt i natten, men det är emot mina principer att vara så hungrig så vad gör man. Efter det tog det bara någon timme innan jag somnade igen, så jag fick nog ändå härliga FYRA timmar i natt! Vilken grej!

Nu blir det I-S 9-17 och efter blir det väl att kila bort till gymmet och träna lite innan kvällens runningpass (jag har dock tagit det ytterst mogna beslutet att endast leda passet idag, tänker inte springa förrän imorgon igen).

Ååå kaffe, ge mig, nu!

Ojoj

Ställde klockan på sju i morse för att jag tänkte ta en morgonprom innan jobbet, men i sedvanlig ordning tänkte jag fel, så det enda som hanns med var en 4km kort morgonjogg. Sen var det jobb på I-S som gällde resten av dagen, och OJ vad jag inte är van vid att stå åtta timmar i sträck på ett betonggolv. Det gick ju inte att vältra sig i dock, det var bara att kila hem och svida om till löparkläder efter jobbet och åka upp till berget med syrrans man. Självklart hade vi bestämt oss för helvetesrundan (ja precis, lila milen) och det där med banga finns inte riktigt så vi körde på. Och jösses, det var jobbigt från första steget. Efter sex km kände jag mig lika stum i vaderna som under sista kilometern på varvet, och då hade vi ju inte ens gjort en tredjedel av de värsta backarna. Vi kom i mål till slut iaf, och även om tiden inte var något att skryta med så var den ganska okej ändå. Nu är jag mör. Och hungrig. Jag kommer aldrig bli mätt.

Gårdagen

Vaknade och kände mig lite småseg, men tänkte ändå att det var bra om jag rörde på mig lite, så jag gav mig ut på en väldigt lugn morgonjogg. Denna väldigt lugna morgonjogg urartade ganska snabbt (stor skräll) och efter tre km bestämde jag mig för att hetsa en mil istället. I mitt normala tempo. Utan frukost eller ens vitargo i magen. Jo det är ju givetvis bra att träna innan frukost, men då ska det ju gärna vara lågintensivt. Pulsen ska helst inte ligga på 80% då. Jag kunde bara inte hejda mig, ni vet ju hur det är, man bara springer och springer och kan inte stanna. Blev dryga 10,5 innan jag äntligen fick käka min sedvanliga grötfrukost.

Sen var det lunch med min älskbrutta på schemat, hon var hemma för att fira sin bror, så nu har vi träffats TVÅ HELGER I RAD!! Hujedamej. Efter denna ytterst trevliga tillställning var det bara att sätta sig i bilen och åka hem till syrran och hennes familj. Samuel fyllde år i januari, men jag tyckte att det var en bättre idé att fira honom igår. Sen ville Alicia gong-gong-gonga så då var det bara att vara en rolig moster och ordna upp det.


Efter en halvtimme blev jag yr i huvudet av att titta på henne åka fram och tillbaka, så vi gick hem igen, och jag åkte hem och däckade i sängen. Vaknade en timme senare och försökte med alla medel komma upp. Tänkte att jag kanske skulle ställa in kvällsplanerna och ha det bra där jag var, men då skickade Hanna sms och sa till på skarpen så då vågade jag inte annat än att gå upp ur sängen och bort till henne. Hon hade gjort helt underbar mat, och om möjligt ännu mer underbar efterrätt, så det var ju ändå ett ganska bra val (och let's face it, jag hade ju aldrig stannat hemma, då hade jag ju varit tvungen att laga egen middag).

Vi spelade spel och drack vin, Hanna och Jenny med fokus på det förstnämnda, Mia och jag med fokus på sistnämnda. Prioriteringar. Kvällen avslutades på glädje, och vem var där om inte Anna?! TVÅ GÅNGER PÅ SAMMA DAG!!! En väldigt bra lördag måste jag säga. Rent spontant så känns inte söndagen riktigt lika energisk.

Student 2005.

Stod precis och tittade på kortegen från mitt fönster. Sett ur de stackars studenternas synvinkel (eller snarare studenternas föräldrar och syskon som fortfarande är tillräckligt nyktra för att märka att det regnar) är vädret fruktansvärt. Det regnar och håller på, mitt under utspringet (vilket jag tydligt hörde där jag låg och försökte ta en powernap) öppnade sig himlen helt. Men det man tänker när man ser de där vitklädda ungdomarna med lika vita mössor på sig är inte hur är vädret är. Det är bara lycka, överallt. Som om de inte ens märker om det regnar eller blåser kallt. Jag blev alldeles blödig där jag stod, tänkte (som så många andra såklart) tillbaka på min egen student. Hur man hade sett fram emot det under hela trean. Det var någonting som hela tiden kom närmare och närmare, men som kändes helt overkligt att man skulle få vara med om. Så stod man där äntligen, sjöng sånger om hur bra man var och att man äntligen skulle få slippa skolan. Man sprang ut ur skolan och möttes av syskon och kusiner, föräldrar i tårar av stolthet, och förstod då hur mycket slit de lagt ner för att göra dagen så bra som möjligt. Allt gick i ett och det var nästan svårt att komma ihåg att njuta av stunden. Sen kom kvällen, förfest med klassen och plötsligt insåg man att den där studenten inte bara var ett lite mer extremt sätt att fira sommarlov. Det var slut nu. Det skulle inte bli någon samling igen efter sommaren där man fick höra hur alla hade haft det. Ens största problem skulle inte längre vara att klaga på läxor och prov, och med ens blev hela den där studentbiten lite skrämmande. Det var fredag, skolan slutade, och man insåg att när måndagen kommer är man istället klassad som arbetslös. Vilket antiklimax, ändå.

inte en muskel så långt ögat kan nå

Nej, om man skulle ta och tänka på refrängen.

Känner mig off. Är tung i huvudet, trött i ögonen och har spenderat kvällen i soffan framför Kanal5play (Biggest Loser kan ju konsten att inspirera som inget annat program. Förutom det svenska, det svenska gillade jag inte så mycket). Har dessutom fått hem ett helt nytt nummer av Runner´s world i brevlådan idag. Det bästa med den tidningen är att man utan problem kan läsa samma nummer ända tills nästa kommer en månad senare. Inte för att jag är dyslektiker eller läser helt hejdlöst långsamt, utan för att det står så mycket i den som är värt att läsas flera gånger. Otroliga löpare som springer mara på mara delar med sig av erfarenheter på ena sidan, ett gigantiskt löparpjux-test på nästa (vilket iofs är helt överflödigt, alla vet ju att Asics gel Nimbus är världens bästa löparsko), och helt vanliga dödliga människor som fixar och trixar med vardagen för att få in sin kära löppass i planeringen, på nästa sida. Enda kravet är att alltid börja med Klas Åkessons inledning, och att sen bläddra igenom tidningen sida för sida innan man börjar hoppa bland artiklarna. Det är så lätt att missa något annars. Är det nu jag borde inse att jag är en supernörd och att sån här information hör till sånt som jag kanske inte borde berätta för någon annan än mina andra jag? Jaha. Det gör jag inte.

Det har, för övrigt, på grund av min trötthet bara blivit ett träningspass idag, körde styrka i morse med Hanna. Hade starka funderingar på att ge mig i väg till gymmet när regnet öste ner som värst, men jag kom ändå fram till sen (med lite hjälp från Hanna) att när man tränar så mycket som vi gör, och man i regel hatar att ha vilodagar, så kan man ju faktiskt låta bli att träna när man inte riktigt känner för det. Det händer ju sällan, så att säga.

I morse på väg upp till gymmet. Så OERHÖRT pigg och fräsch redan klockan halvåtta på möran. Otroligt. Imorgon blir det tidig träning igen, först mitt pass 07.45 och sen Åsas spinning efteråt. Kan bli en bra start på dagen minsann. Ses vi där rent av?

So shoot me.

Jag erkänner, jag har käkat kanelgifflar idag. Och glass. Jag sa att jag skulle erkänna här om jag råkade fuska, så nu gör jag det. Men jag har faktiskt legitima ursäkter! Jag har för det första varit sugen på gifflar i två månader, men inte käkat en enda. Ibland har jag tänkt köpa en påse, men med tanke på hur väl jag känner mig själv har jag låtit bli. Jag skulle nämligen inte bara ta en kanelgiffel, jag skulle göra slut på den där stackars påsen på en kvart. Så idag när vi gick igenom fystester på jobbet och söta Sara hade köpt kanelgifflar var jag bara tvungen. Jag såg det som ett tecken. Karma om man så vill. En upprättelse för det fruktansvärda lidande det inneburit att under så lång tid avstå dessa underbara små mästerverk.

Så var det glassen då. Jo alltså, jag var ute och sprang förut. Det var fruktansvärt, som att att springa i en bastu. Jag tyckte mycket synd om mig själv, men fortsatte springa ändå. När jag kom hem fick jag grillat av pappa, och efter det tog jag en miniglass. Det där med mini är inte en värdering jag själv lägger i dess storlek, utan den hette verkligen så. Miniglass. Eftersom jag inte ville få värmeslag och dö var jag tvungen att kyla ner mig på något sätt, och det som fanns närmast till hands var då denna miniglass. Det var alltså helt i medicinskt syfte, hade ju aldrig gjort det annars.

Ni hör ju, jag var ju tvungen. Det eller så resonerar jag som en tjockis.

Skickat från min iPhone

Mör, lite som en perfekt oxfilé. Fast kanske mer som en chorizo.

Farmen blev strömlös. Pappa vågade inte riktigt lämna mig ensam då med alla djuren (köket funkade inte. Jag funkar inte utan mat- enkel ekvation), så han stannade hemma och jag åkte in till stan igen och sprang maxtest. Framförallt njöt jag av elektriciteten. Öppnade kylskåpet och stängde det igen. Höll på så några gånger för att riktigt ta in känslan av el. Underbara el. Pappas el kom iaf tillbaka nu på kvällen så det går lyckligtvis ingen nöd på honom heller.

På förmiddagspasset slog jag rekord i armhävningar med klapp. Inga konstigheter. Körde dessutom ett par nya magövningar som jag redan fått träningsvärk av. Som om inte detta vore nog ringde jag försäkringsbolaget igen, och han som svarade tyckte så synd om mig att han lät mig åka i gräddfilen, fick prata med handläggare direkt och vips, om ett par dagar får jag hämta ut en ny cykel. Inte en röd dock eftersom den tydligen inte tillverkas i rött i år. Det verkar ju väldigt märkligt, tyckte både jag och pappa, rött känns som cykelns grundfärg. Så du din djävul som tog min cykel, helt utan lov, må du vara färgblind så att du inte får njuta av den fina röda färgen som var Blommans.

Är sugen på glass. Och varför ska man vara smal för? Tänker att smala människor är dem som dör först om maten tar slut.

Ser på nyhetsmorgon, precis som alltid när jag äter frukost. Idag kan nog vara den tråkigaste sändningen på länge. Tråkiga nyheter, tråkiga reportrar och tråkiga kläder. Deprivationen upplevs som värst nu när det är lokalnyheter. Blir lite smått själmordsbenägen av att se (och framförallt höra) på skiten, men orkar inte riktigt sträcka mig efter fjärrisen som jag helt ostrategiskt inte la bredvid mig när jag satte mig ner. Oj, en newbie försöker presentera vädret nu. Jösses för en dålig insats. Pinsamt nästan.

Försöker ladda för styrka om en timme med Hanna. Är inte så het på styrka längre, vill bara springa. Hela tiden vill jag springa. Dock behöver man ju visst lite styrka som komplement (det är Hanna som säger, om jag inte hade haft en sån respekt för Hannas muskler hade jag sagt emot). Idag blir det bröst+bål tror jag minsann. Lite konstigt att inte köra samma övningar som Hanna längre, men eftersom vi har satt upp olika mål måste vi träna ganska olika. Men ihop givetvis, ja jösses, vi kan ju vara bredvid varandra för det.

Igår sprang jag för övrigt lila milen med Martina. Andra halvan är ju helt fruktansvärd, men det känns ju givetvis bra när man släntrar in i mål. Nästa vecka kör jag den med syrrans man.

Idag får jag springa ute i Locketorp, har visst gått med på att agera bonde i ett dygn så att päronen ska kunna åka till Gbg och fira Tim på hans sjuårsdag. Verkar ju jättekonstigt att han är sju redan. Jag är ju inte en dag äldre.

Nöjd.

Helgen var grym, alldeles perfekt faktiskt. Håkan var guld, min brutta levererade som vanligt, och t.o.m lite mamma-tid hanns med. Idag är första dagen på min enda lediga vecka i sommar, och jag gör som brukligt är, absolut ingenting. Jag ska försöka att inte boka upp någonting den här veckan. Ska bara göra precis som jag vill (risken att jag börjar boka upp mig är alltså ganska överhängande). Idag är det lila milen som står på schemat, och jag fick precis med mig Martina på den planen så det blir nog guld. Sen ikväll ska jag hem till Johan och grilla (det senare helt enhälligt bestämt av mig nu på förmiddagen) så det är blir ju en alldeles förträfflig första semesterdag tänker jag. Tog t.o.m sovmorgon i morse. Nio timmar sov jag. Det har nog inte hänt på över ett år. Det bådar fint inför veckan minsann.

Nu tar jag helg.

Ja herregud, vilken jävla träningsvärk jag har. Gårdagens löprunda utvecklades ju ganska omgående till att bli en återhämtningsrunda istället, det var de sjukaste 7,5km på länge. Jag njöt inte en sekund. Motvind hela vägen, och just när man trodde att vinden MÅSTE vända, för det kan inte vara motvind åt alla håll, insåg jag att det visst kunde det. Det bara yrde, jag var helt slut när jag kom in och håret stod åt alla håll.

Resten av dagen ägnades åt jobb, och sen på kvällen kilade jag bort till Johan och käkade och såg på Narnia. Imorses var det dags för power igen och jag trodde på fullaste allvar inte att jag skulle klara av att ens göra rörelserna i knäböj- och utfallslåtarna. Hur skulle det se ut tänker jag, om inte instruktören ens klarar av det. Jag bet ihop. Det gick, men knappt. Herregud, jag kommer ju ha mjölksyra i en vecka. Efter powern blev det spinning, sjukt jobbigt att vara slut i benen redan INNAN passet, och nu ska jag fan inte träna mer på hela dan.

Det är ju så lätt att träna lite om man är uttråkad.

Det kanske är en bra grej det där med att jag nästan aldrig är ledig. Idag har jag varit på gymmet inte mindre än tre gånger. Halvåtta var det spinning, och det slog mig på vägen till gymmet att jag är smått dum i huvudet som ställer klockan på sju för att gå upp och spinna såhär på det lilla lov jag har innan jag börjar jobba på riktigt. Väl där så hade den tanken flugit all världens väg. Sen i eftermiddag var det dags för styrkepass med Hanna, vi körde bröst och för min del blev det mest fokus på armhävningar i olika varianter. Nu ikväll hoppade jag in och körde powern eftersom hon som skulle köra egentligen var sjuk. Riktigt kul! Ja, inte att Ulrika var sjuk alltså, men att jag fick köra passet. Får ju ändå en liten kick av all den där uppmärksamheten man får. På fredag morgon är det dags igen! Trots dessa tre pass och att det varit en utdragen dag så har jag hållt kosten mycket bra och ändå inte behövt träna hungrig. Bra där!

Nu ska jag snart lägga mig och ladda för morgondagen. Antingen blir det max-test på 3 km och sen jogg, eller så ger jag mig på lila milen innan jobbet. Får se hur det känns i benen efter utfallen och knäböjen på powern.

Såhär kan det t.ex. se ut om man låter Hanna ha ett finger med i spelet. Körde med hopp, med fötter på bänk, med händer på boll och vanliga också. Den forna armhävningshataren Madde.