Jag erkänner, jag har käkat kanelgifflar idag. Och glass. Jag sa att jag skulle erkänna här om jag råkade fuska, så nu gör jag det. Men jag har faktiskt legitima ursäkter! Jag har för det första varit sugen på gifflar i två månader, men inte käkat en enda. Ibland har jag tänkt köpa en påse, men med tanke på hur väl jag känner mig själv har jag låtit bli. Jag skulle nämligen inte bara ta en kanelgiffel, jag skulle göra slut på den där stackars påsen på en kvart. Så idag när vi gick igenom fystester på jobbet och söta Sara hade köpt kanelgifflar var jag bara tvungen. Jag såg det som ett tecken. Karma om man så vill. En upprättelse för det fruktansvärda lidande det inneburit att under så lång tid avstå dessa underbara små mästerverk.
Så var det glassen då. Jo alltså, jag var ute och sprang förut. Det var fruktansvärt, som att att springa i en bastu. Jag tyckte mycket synd om mig själv, men fortsatte springa ändå. När jag kom hem fick jag grillat av pappa, och efter det tog jag en miniglass. Det där med mini är inte en värdering jag själv lägger i dess storlek, utan den hette verkligen så. Miniglass. Eftersom jag inte ville få värmeslag och dö var jag tvungen att kyla ner mig på något sätt, och det som fanns närmast till hands var då denna miniglass. Det var alltså helt i medicinskt syfte, hade ju aldrig gjort det annars.
Ni hör ju, jag var ju tvungen. Det eller så resonerar jag som en tjockis.
Skickat från min iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar