Det blev ynka sex km idag. Jävla mjölksyra.

Ibland önskar jag att jag vore en kenyan. Tänk att vara född med förutsättningar som gör att man kan springa flera mil i ett tempo som jag inte ens kommer upp i om jag spurtar. Att vara så där lätt i steget att knäskador liksom aldrig blir ett problem. Det där med dämpning känns overkill (framförallt som de inte har hunnit asfaltera varenda kvadratmeter där än, mjukare underlag kräver ju mindre sko), och på vintern kan man springa i sina vanliga löparkläder, alltså inga underställ, fodrade tights eller vantar. Ingen jävla mössa heller! VILKEN LYCKA!! Jag skulle springa hela dagarna! Till vattenbrunnen och tillbaka. Och igen. Men det förstås, jag skulle ju inte fatta vad dem sa. Så vet jag inte om jag gillar afrikansk mat heller.