Ojoj

Ställde klockan på sju i morse för att jag tänkte ta en morgonprom innan jobbet, men i sedvanlig ordning tänkte jag fel, så det enda som hanns med var en 4km kort morgonjogg. Sen var det jobb på I-S som gällde resten av dagen, och OJ vad jag inte är van vid att stå åtta timmar i sträck på ett betonggolv. Det gick ju inte att vältra sig i dock, det var bara att kila hem och svida om till löparkläder efter jobbet och åka upp till berget med syrrans man. Självklart hade vi bestämt oss för helvetesrundan (ja precis, lila milen) och det där med banga finns inte riktigt så vi körde på. Och jösses, det var jobbigt från första steget. Efter sex km kände jag mig lika stum i vaderna som under sista kilometern på varvet, och då hade vi ju inte ens gjort en tredjedel av de värsta backarna. Vi kom i mål till slut iaf, och även om tiden inte var något att skryta med så var den ganska okej ändå. Nu är jag mör. Och hungrig. Jag kommer aldrig bli mätt.