Student 2005.

Stod precis och tittade på kortegen från mitt fönster. Sett ur de stackars studenternas synvinkel (eller snarare studenternas föräldrar och syskon som fortfarande är tillräckligt nyktra för att märka att det regnar) är vädret fruktansvärt. Det regnar och håller på, mitt under utspringet (vilket jag tydligt hörde där jag låg och försökte ta en powernap) öppnade sig himlen helt. Men det man tänker när man ser de där vitklädda ungdomarna med lika vita mössor på sig är inte hur är vädret är. Det är bara lycka, överallt. Som om de inte ens märker om det regnar eller blåser kallt. Jag blev alldeles blödig där jag stod, tänkte (som så många andra såklart) tillbaka på min egen student. Hur man hade sett fram emot det under hela trean. Det var någonting som hela tiden kom närmare och närmare, men som kändes helt overkligt att man skulle få vara med om. Så stod man där äntligen, sjöng sånger om hur bra man var och att man äntligen skulle få slippa skolan. Man sprang ut ur skolan och möttes av syskon och kusiner, föräldrar i tårar av stolthet, och förstod då hur mycket slit de lagt ner för att göra dagen så bra som möjligt. Allt gick i ett och det var nästan svårt att komma ihåg att njuta av stunden. Sen kom kvällen, förfest med klassen och plötsligt insåg man att den där studenten inte bara var ett lite mer extremt sätt att fira sommarlov. Det var slut nu. Det skulle inte bli någon samling igen efter sommaren där man fick höra hur alla hade haft det. Ens största problem skulle inte längre vara att klaga på läxor och prov, och med ens blev hela den där studentbiten lite skrämmande. Det var fredag, skolan slutade, och man insåg att när måndagen kommer är man istället klassad som arbetslös. Vilket antiklimax, ändå.

inte en muskel så långt ögat kan nå