Den här dagen kan ju bli..intressant.

Klockan ringde 06.55 och då var det bara upp och hoppa och sen sätta sig på cykeln och åka ner till gymmet. Det kanske inte gick riktigt så lätt iofs. Det kanske var så att jag vaknade 06.55, snoozade i nio min och sen funderade i en halv minut över om jag verkligen skulle gå på spinningen idag. Jag skulle ju ändå köra mitt pass efteråt och då skulle jag vara trött i benen och bla bla bla, massa andra ursäkter kom jag på. Men så struntade jag i dem och masade mig ur sängen och sen iväg. Då var jag ju givetvis lite stressad, tidsoptimist som jag är. Men jag hann ändå, och det ångrar jag ju inte en sekund nu i efterhand. Sen var det dags för mig att leda power direkt efter spinningen, och förstå var glad jag var när jag upptäckte att det var fullt hus! Jag tar det som ett kvitto på att jag ändå gör något bra när jag står där framme och gormar om att man inte ska gå upp för fort i benböjen, eller att man ska bita ihop i slutet av tricepslåten när man praktiskt taget dör i dipspositionen. Jag klappade mig själv på axeln efteråt och kände att det skulle bli en bra dag. Sen kom jag hem och som ett brev på posten (bokstavligt talat) dog dagen och jag är inte lika pepp längre. Det är dock, tack vare världens bästa mamma och pappa, löst nu men känslan stannar liksom kvar. Fan.

Ska äta lunch med Johan nu, jag hoppas att han kan vända dagen igen, det är ju det man har vänner till tänker jag.