Dygnet i bilder.

Helgen börjades på Actic med ett träningspass innan jobbet. Mycket skönt, speciellt med tanke på att jag glömde fixa en vettig matlåda, och därför inte orkade köra något mer pass efter jobbet. Istället åkte jag hem och vilade. Det är ju lite så, ju äldre man blir desto mer måste man ha den där vilan för att inte påsarna under ögonen ska bli omöjliga att dölja.

 

Det gick helt okej ändå måste jag säga, och jag slogs av att jag ju ändå ser lite annorlunda ut med smink, fixat hår och kläder som inte är i andasmaterial. Who knew?! Bort till Hanna och tagga för en härlig kväll med vin och tjöt med underbara brudar. Kristin hade bakat en chokladkaka för min skull, och den hade jag ju proppat i mig med glädje om det inte hade varit för kära Hannas sjukt osköna kommentar (som jag faktiskt inte kommer upprepa här). (Okej, det gick några minuter sen proppade jag i mig ändå, men fortfarande, jävligt oskön kommentar alltså). Iaf, efter några flarror vin åkte vi ner till Glädje, och hej vad glada vi var. Bra kväll, mycket bra.

Idag var det upp och hoppa klockan nio, adventspyntning på g och då kan man inte ligga och känna efter om man är bakis eller inte. Nej nej, pynta pynta, ner i källaren, hämta grejer, lämna grejer, fixa, dona, svära, skråla med i julsånger och vara lika hoppetossig som en sån där jobbig tomtenisse. Sen tog jag löpet bort till Elins esplanad (nej det gjorde jag inte, det bara kändes så eftersom jag hade vinden i ryggen) och köpte julgrejer. Oj vad nöjd jag var när jag gick hem med mina tre kassar. Så nöjd var jag att jag inte ens brydde mig om att jag nu hade vinden mot mig istället. Det spöregnade visst, men det förstår ni att det spelade ingen roll. Nej nej, nu har Madde fått julkänsla (vilket tydligen gör att jag automatiskt måste skriva om mig själv i tredje person), och det kan inte lite regn rå på. Bring it on, regnet, tänkte jag och log med hela ansiktet (fick väldigt märkliga blickar från bilister under den här lilla episoden), satte på julmusik i lurarna och skrattade universum i ansiktet. Så jävla gött va. När jag närmade mig hemma så höll jag på att ramla omkull av blåsten, lite läskigt faktiskt, tänkte att jag kanske inte borde ha hånat universum på det viset. När jag kom hem var jag iaf så här glad.

Sen, mina vänner, var det dags för lussebaket. Dagen till ära invigde jag mitt fina fina förkläde som jag fick i födelsedagspresent av min moster. Dessutom struntade jag i att ta av mig örhängena, i ett sånt här fint förkläde känner man sig nämligen som en desperat hemmafru, och desperata hemmafruar har alltid på sig pärlörhängen.

Så här fula blev årets lussisar. Borde inte få kalla dem lussebullar ens. Borde kalla dem fulbullar. Redan på den här bilden kan jag avslöja att de var väldigt goda dock, fulbullarna. Det vet jag eftersom jag råkade äta ganska så mycket deg, och de är ju fortfarande bara deg här.

När de hade jäst klart (både på plåten och i magen) satte jag in dem i ugnen, och VIPS så såg de ut såhär. De var väldigt goda efteråt också kan jag avslöja. Det vet jag eftersom jag råkade smaka direkt när jag tog ut dem ur ugnen (trots att jag egentligen skulle vänta tills ikväll när jag ska dricka glögg hos Johan, killen som har allt men ingenting användbart. Som en sån enastående bra vän jag är köpte jag därför glöggmuggar till honom idag (egentligen kanske jag iofs gjorde det för att jag inte ville dricka glögg ur kaffekoppar i år igen)).

Nu ska jag göra mig i ordning för att gå ut i det härliga vädret, och jag hoppas jag hinner bygga upp lite hunger tills dess att jag kommer fram. Mycket fulbullerapar nu alltså.