Jag har en craving. En oemotståndlig craving. En craving som vissa kanske skulle avfärda som onödig och överflödig, men som jag anser att jag ABSOLUT behöver. Ett par nya Nimbus såklart! Skitsnygga ju!
Det är ju nämligen så att mina gamla Nimbus är sju månader gamla nu. Jag har sprungit ganska många mil i dem, speciellt innan jag köpte mina Kinzei, då var det ju det enda paret jag hade. Sen på sistone har jag även gått i dem, och när jag går i ett par löparskor så händer något. Relationen till skorna förändras, och de går från att vara en av mina viktigaste ägodelar (som har fördelar som säkerhetsbälte vid bilfärd, den bästa platsen på skohyllan, putsning efter användning i skitigt väder osv) till att bli andrasortering. Skadat gods liksom. De har helt enkelt inte samma värde längre, inte samma plats i hjärtat. Därför skär det alltid lite i hjärtat när jag för första gången tar ett par aktiva löparpjux och går ut på en powerwalk.Jag vet att det liksom aldrig kommer att bli vi igen. Jag har i ärlighetens namn inte sprungit en meter i mina Nimbus sen jag började använda dem till promenader. Det är lite sorgligt, men i det här fallet ser jag det mer som en förtidspension. Jag har sprungit två lopp i de där skorna. I mina ögon är de inte rosa längre, de är gyllene. Hall of fame, liksom.
Herregud, det slår mig nu att jag ju verkligen är helt sjuk i huvudet. Det här kan ju inte vara ett normalt beteende? Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar