Det är lite lustigt det där med målsättningar. Det styr ju helt hur nöjd man blir med ett resultat. Idag tänkte jag springa till pappa, men så blev det istället så att jag fick ta bilen ut till honom och springa hem (för att han ville ha sovmorgon och inte behöva skjutsa mamma till jobbet halvåtta). Problemet är ju bara att vägrenen på den sidan av vägen är helt kass, den lutar och är ojämn och inte alls lika bra som den på andra sidan. Så började jag då den ca 17km långa löpturen hem till mig, och kände efter en stund att jag började få ont i höften och knäna. Jag trampade dessutom snett på den där helvetes jävla skitvägrenen. Efter 12km var det bara att ge upp, jag kände att det är helt på sin plats att vara dum i huvudet och springa och foka bort smärta när man springer lopp, men det är inte riktigt lika okej när man tränar. Det är liksom inte riktigt värt det. Så jag ringde pappa som fick rycka ut och skjutsa mig den sista biten (konversationen gick ungefär: "fan jag har ont överallt för den där jävla vägrenen. Den är ju helt FUCKED UP!! Så trampade jag snett också!!" Pappa: "Okej, ska jag hämta dig då eller..?" "JAAA!! NU!". Just då var det helt och hållet hans fel att jag hade ont, varför har han inte anlagt en gångväg åt mig liksom? Tur att föräldrar måste älska sina barn villkorslöst annars hade jag nog vara avsagd vid det här laget).
Så. Eftersom jag hade bestämt mig för att springa 17 så kändes 12 utomordentligt sopigt. Men å andra sidan, det var fjärde gången jag sprang längre än 25 minuter i sträck sen Lidingöloppet, och det var det i särklass längsta jag vågat springa sen dess. Jag borde vara nöjd med att det kändes bra i fötterna och att den skadan är läkt nu. Så jag försöker nästa vecka igen. Åt rätt håll den gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar