Den där nära-döden-upplevelsen man har under riktigt hårda träningspass är ju det bästa som finns.

Vilket jävla pass det blev ändå. Var ju övertaggad när jag äntrade spinningsalen, så det kunde ju bara sluta på ett sätt. Jag var tunnelseende där ett tag, trampade som om det inte fanns någon morgondag, och när jag kände att benen började gå långsammare så hörde jag bara Andreas som vrålade att jag skulle cykla snabbare, med mer motstånd. Det var ju bara att lyda order. När jag kom ut från salen och in i personalrummet efter passet, fällde Johan kommentaren "alltså, du ser ju full ut". Jag var både illamående, vinglig, och nära kräks så det stämde ju faktiskt ganska bra in på mitt tillstånd, det får jag ge honom. Nu har jag ätit men jag är fortfarande hungrig. Och matt. Jag skulle behöva ha den där kocken nu. Som ser ut som Johnny Depp och lagar mat som Gordon Ramsay.