Tänk er det värsta och gångra med hundra. Ungefär.

Jag vill poängtera att jag ändå duschade sen, det var ett skämt. Herregud. Malin vill poängtera just hur galet det verkligen var imorses. Vi gav oss ut med devisen "det finns inget dåligt väder, bara lata löpare", men fick det kastat i ansiktet ganska snabbt, ihop med ett "det finns dåligt väder och nu är ni ju bara dumma i huvudet". Regndropparna kändes som ett tortyrredskap hämtat direkt från medeltiden, och den konstanta tanken som rullade i huvudet var "hoppas att jag inte får blåmärken av det här, det skulle ju se jättekonstigt ut". Vinden var så hård att all den energi som vanligtvis läggs på att komma framåt, nu mer utgjorde ett febrilt försök till att inte springa i riktningen bakåt (vilket kanske är helt okej att göra om man tycker att det är roligt, det tycker inte jag). Sidvinden vid havet fick snoret att helt praktiskt blåsa bort (vilket ju iofs var ganska smidigt, men väl lika otrevligt för den som sprang till vänster om en - i detta fallet Malin). Ungefär halvvägs fick jag ur mig ett "madness, it is!" och vi log lite och tryckte på lite extra, som för att visa att vi lätt hade platsat i vikingaeliten när det begav sig. Tre sekunder senare slog vinden till så hårt att man tappade andan en smula. "In your face" liksom. Sammanfattningsvis var det -som ni säkert förstår- skönt att komma in. Måste ju bara poängtera dock (nu kommer det, för er som trodde att det nu skulle komma ett inlägg som rakt igenom trashtalkar löpning i svåra förhållanden- har ni inte fattat nånting av den här bloggen?? SKÄRPNING) att löpning är det bästa som finns. Mitt i all vädermisär var det, såklart, tankarna om härligheten i springa som hade övertaget. Det var ju därför vi inte gav upp och gick hem. Ja alltså, det och min stolthet. Herregud.