2011

Årets sista dag är här. Som vanligt ska man väl se tillbaka på året som varit och utvärdera, minnas, reflektera och kanske gärna gråta en skvätt i vemod över dagarna som aldrig kommer igen. Jag tänker så här: Det finns två saker som jag absolut vill minnas det här året, och det är två prestationer som jag aldrig hade kunnat drömma om. Göteborgsvarvet och Lidingöloppet. För två år sen var det helt otänkbart för mig att springa ett lopp, jag hade till och med en pakt med min systers man som säkrade en framtid helt utan press att springa något lopp ("jag springer om David springer". Nu bröt ju jag den pakten, förlåt David). Sen anmälde jag mig till Göteborgsvarvet ihop med syrran, sprang på under två timmar och tyckte att det var så kul att jag anmälde mig till Lidingö. Det tyckte jag ju då inte var särskilt roligt, speciellt inte som jag blev skadad efter det, men nåväl, det blev en anmälan till Berlin Marathon år 2012. Jag är sjukt stolt över mig själv som fixade att springa de där loppen, och jag har lärt mig att jag är jävligt stark mentalt om jag bara bestämmer. Jag sprang Lidingöloppets sista 18km med en smärta som gjorde att jag inte kunde gå obehindrat på två veckor, bara för att jag vägrade ge upp och bryta (jävligt korkat också kanske, men nu är det inte det vi behandlar här). Nu klappar jag mig själv på axeln, så tycker jag att du också ska ta fram något som hänt under året som du är stolt över och har gjort bra. Så lämnar vi det andra i 2011 tänker jag. Det där med att begrunda och reflektera kan vi lämna till alla andra.