Herreguuuud jag är så trött på mat! Jag är ju inte ens hungrig längre. JAG!! Helt sjukt. Jag ska tydligen ställa mig på vågen på måndag, och det känns ju hur jobbigt som helst. Tänker att Hanna får ta den där jävla lappen och inte visa för mig förrän jag gått ner några kilon och inte kan få panik över det. Men jag har en bra känsla över det här året som kommer. Andra januari får vara katastrof, men 30 september ska vara hur bra som helst. Ett marathon. Jag älskar ju att springa, jag vill inte ha samma känsla som under Lidingöloppet. Att känna sig oförberedd är ju den värsta känslan man kan ha vid ett sånt tillfälle. Jag ska skapa mig själv så bra förutsättningar som möjligt, allt jag ska behöva fundera på under de där 42 kilometrarna är ifall det finns någon het tysk längs vägen som jag skulle kunna plocka med mig hem. Men det är väl större chans att jag vinner det där jävla loppet än att jag hittar en het tysk. No offense nu om det finns tyskar som läser det här och tar illa vid sig. Ni är säkert jättehärliga människor. Jag menar bara att jag aldrig har sett en tysk som är snygg. Förutom Heidi Klum då. Men hon är ju tyskA. Eller så kommer hon från något helt annat land därborta i krokarna.
Men det är ju då. Nu är jag mest illamående och så känns det som att jag tillfälligt bor i någon annans kropp. Den här känslan är inte värd alla kanelgifflar i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar