Första km gick jättelångsamt, vi snackar verkligen sån där jogg som i vanliga fall mest brukar inträffa barfota efter hårda träningspass. Sen märkte jag hur lätt det faktiskt gick, och utan att trycka på nämnvärt förvandlades mysrundan till ett tempopass. Hur skönt som helst, och hade jag inte varit rädd om höften och foten (vilken jag nu börjat få lite "post-Lidingöont" i (vilket antagligen beror på samma sak som under just Lidingö, att jag kompenserar ond höft och belastar fel)) så hade jag fortsatt fyra-fem km till. Lätt. Gud vilken härlig känsla. Det kan vara så att jag har sagt det förut vid något tillfälle, men löpning är verkligen det bästa som finns (förutom att äta då, herregud, mat kommer ju alltid först).
Det var en kvinna som kom in på jobbet idag och ville teckna gymkort, hon kunde inte springa längre pga sitt ben så hon ville hitta en alternativ träningsform. Mitt hjärta brast lite då. Tänker att man måste ta vara på den där känslan. Löpglädjen. Aldrig aldrig glömma bort den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar