Det är när man hör Danny sjunga Amazing och man tror på det, som man vet att man gett allt.

Herre.Gud. Jag gick ifrån min och Åsas konversation på gymmet för att vara närmare toan, och sen gick jag väldigt väldigt långsamt hem, höll mig till buskage hela vägen och gjorde mitt bästa för att visualisera bort känslan av att hela bröstkorgen brann. Väl hemma tryckte jag i mig två novalucol snabbt som satan och nu börjar kräkskänslan släppa litegrann. Jag tog ut mig på det där spinningpasset, kan man säga. Fan, efter såna här pass vet man inte om man ska älska eller hata den där Andreas, men så vips så sitter man där igen nästa gång man får chansen. Hans pass är beroendeframkallande helt enkelt. Och jag mår illa.