Efterlängtad frukost nu!

En mil senare är jag inne i värmen igen och klappar mig själv på axeln. Ni förstår att plogbilarna hade inte valt samma vägar som jag idag, så största delen av rundan gick i snömodd. Det var ju inte riktigt så jag tänkte att de där fackliga förhandlingarna skulle gå, men med tre km kvar, snö i ögonen och motvind så hade jag egentligen bara en tanke i huvudet: "alltså, det här kanske inte är de bästa förutsättningarna, men det känns ju ändå väldigt härligt att springa". Sen träffade jag på Hanna och hon instämde och berättade att hon och Mia tänkt ungefär samma sak när de var ute imorses. Det är då man vet att man omger sig med rätt människor (sen att vi är möjligtvis sinnessjuka hela bunten är ju en helt annan diskussion).