Utan min kalender skulle jag vara halv. Inte ens det, en tredjedel kanske.

Jag förstår vad mamma och pappa menade när jag var liten och de sa att tiden går så fort. Jag tyckte att dagarna gick jättelångsamt då, för att inte tala om veckorna. Det är ju helt sjukt det här, vi har visst gått in i oktober, och jag har inte ens lärt mig skriva 2011 än utan att tänka efter. Men jag har ju roligt iaf, och jag har saker att göra. Hela tiden. Ikväll var jag hos Martina efter jobbet, och oj var länge sen det var. Tiden har gått så fort, visst. Men vad skönt det är att det ändå kan gå en hel sommar utan kvalitetstid och att det ändå inte påverkar nånting när man väl träffas. Min fina Martina. Imorgon ska jag träna med bästa Hanna efter jobbet (jag jobbar öppning, vilket genast får det att låta väldigt ostrategiskt att fortfarande vara vaken), och sen på kvällen får jag besök av Johan. Vad bra man kan ha det ändå. Med så härliga vänner vart man än vänder blicken. Då gör det ingenting att jag har svårt att lära mig vilket årtal det är. Det finns ju alltid någon som kan påminna mig, menar jag.