Jag har bucklor och blåmärken på mitt vänsterben. Lite högre upp håller en lårkaka på att ta form. Min armbåge är uppskrapad och på högerhanden lyser en blodblåsa. Min fina Peak-jacka är det hål i, och det faktum att den är vit gör att oljefläckarna syns alldeles utomordentligt tydligt. Likaså är det hål i vantarna. Att min iphone klarade sig är ju ett rent under. Tightsen också, hållbart märke det där Adidas. Jag har alltså ramlat med cykeln. Voltat kan man säga. Två bilar stannade och kom ut och frågade hur det gick, "det såg då otäckt ut", sa dem. Jag svarade att det gick bra, att jag nog mest blev rädd. I själva verket var det första jag tänkte på huruvida det skulle gå ännu längre tid tills jag kan springa nu. Sen när mamma kom och mötte mig tre minuter senare kollade jag faktiskt efter, och insåg att jag ändå tog en ganska bra smäll, men att jackan var sönder och att jag hade löv överallt. Inte en gång slog det mig att jag hade jävligt tur som inte slog i huvudet. Inte förrän mamma frågade. Det var givetvis (som för alla andra normala människor) även det första hon frågade. "Slog du i huvudet?!?" "jaha..vet inte, nä det tror jag inte", blev mitt svar. Ibland tror jag att jag skulle behöva ett slag i huvudet. Då kanske jag skulle börja tänka rätt istället för svamligt.
Jag skickade iaf ett sms till finaste Hanna på vägen till bilen efteråt, och hon höll med om att tröstshopping är det enda rätta i såna lägen, så hon hängde på till sportgymbutiken och såg till att jag köpte mig ett par brallor från better bodies. De är de skönaste jag varit med om. Helt klart värda en vurpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar