Man kan säga vad man vill om nån som jag, men jag är ganska modig iaf, det måste jag säga.

Crosstrainer, treadclimber och avslutande stakintervaller. Jag var andfådd i en kvart efteråt och jag var lite rädd för att jag skulle kräkas under de sista intervallerna. Härlig känsla (nej jag är inte ironisk). När jag kom till Johan var maten nästan klar (han känner mig så pass väl) så jag hann inte ens bli gnällig och irriterad innan vi käkade och faran var över. Jag var hemma ganska tidigt, tog mig tid till att ligga på golvet och lyssna på ljuv musik. Man tänker så bra från golvet. När jag och Anna bodde ihop brukade vi alltid lägga oss på hallgolvet och ha förtroliga samtal. Det var en fin tid det där. Den skulle jag aldrig vilja vara utan. Det är såna här associationer som alltid får mig att sakna min Anna lite extra. Som gör att jag skickar meddelanden till henne med en miljon hjärtan följt av ett "jag hatar Göteborg".

Det var förresten en dam på mässan idag som helt i förbifarten nämnde att hon brukade springa väldigt mycket när hon var yngre, men att hon inte klarade av det nu. Att kroppen liksom inte orkade. Det var hemskt att höra. Det skar lite i hjärtat, och det slog mig att det lika gärna skulle kunna vara jag som om 40 år står och berättar för en främmande människa hur mycket jag sprang när jag var yngre, men att jag nu bara kan gå promenader. Jag vill aldrig vara med om det. Jag vill kunna springa tills jag dör. Begravas i mina Nimbus (det beror i och för sig på vilken färg de har den säsongen). Jag lovade mig själv där och då att jag aldrig ska slarva med uppbyggnadsträning. Löpning sliter och styrketräning gör att kroppen tål mer. Vad skulle jag göra om jag plötsligt inte kunde springa? Jag har varit borta från det i två veckor och jag är redan knäpp i huvudet. Se bara, ett vanligt kvällsinlägg utvecklades till sentimental smörja. Så kan vi ju inte ha det. Träna för helvete. Soffpotatisar. Så, bättre.