Jag visste att det var nåt.

Ni vet där jag skrev med att jag skulle dricka vatten. Ja alltså jag glömde liksom bort det och det där enda glaset jag tog till middagen nu var tydligen inte tillräckligt så jag har lite så att säga ont i huvudet nu. Ojdå.

Ni undrar kanske hur det gick för Anna i helgen förresten (klart ni gör), om hon överlevde och sådär eller om jag tog kål på den första personen som faktiskt älskar mig trots att hon känner mig så väl (ja alltså familjen räknas ju inte för dem har ju inget val). Jo jag kan tala om för er att det gick hur bra som helst! Hon var grym och hon fixade den där milen galant (hon gick som ett stelopererat kylskåp dagen efter dock, men det är ju en helt annan historia). Vilken bästis jag har egentligen. Hon ska åka halvvasan snart också, det kommer hon också fixa utan problem. Jag är bara nervös för diverse vurpor och krossade armbågar och sånt där. Det kanske blev en negativ klang här nu, som att jag insinuerar att hon är en klant eller skulle ha svårt att stå på skidorna eller så. Det var ju inte min avsikt, men det är ju inte som att det inte har hänt förut (innan skidorna ens kommit på), det är bara det jag menar.