Jag längtar tills det blir ikväll och jag får sova igen.

Det här med att sova bort förmiddagen var ju inget skämt. Jag har sovränder i ansiktet som är så djupa att jag är rädd att de är kroniska, och det känns som att jag går runt i ett vakuum och fortfarande sover. Dessutom är jag hungrig den här veckan, äcklet över all mat i december har gått över nu och jag börjar uppleva det smått frustrerande i att ständigt ligga på minus. Men det är inget som hindrar, jag tänker att det danar karaktär. Att det är nu agnarna skiljs från vetet. Jag vet inte riktigt vilket som är det bästa men den tänker jag vara iaf. Dagarna of giving up är över, vi fixar det här, måste visa lite vilja bara.