i huvudet på en träningsnarkoman
måndag 16 januari 2012
Jag väljer att leda cykeln hem.
Alltså, herregud. Det spelar ingen roll hur vältränad man är, Andreas spinning är en nära-döden-upplevelse varje gång. På ett bra sätt. Man vet ju att man fixar det liksom, man måste bara bita ihop och sluta tänka på hur ont det gör först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Senaste inlägg
Äldre inlägg
Startsida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar