Dag 26.

2,5 dagar kvar. Det är bara att köra på nu. Ända in i kaklet som dem säger. Sitter och käkar lunch efter åtta km tung löpning. Kroppen var seg, benen tunga som pålar och jag hade motvind och uppförsbacke i de första sex kilometrarna. Vid såna tillfällen längtar t.o.m löparnördar som jag efter att rundan ska ta slut. Det går varken fort eller känns speciellt behagligt, och varje steg känns tyngre än det förra.

Vid såna tillfällen har man tre val. Man kan stanna och börja gå (vilket inte finns i min världsbild), man kan ta första bästa genväg hem (vilket skulle göra att hela rundan känns som ett stort fiasko) eller så kan man bita i, trotsa smärta och kassa yttre förhållanden och kämpa på hela vägen hem. Kanske tar man t.o.m en omväg när man kommit nästan hem, liksom bara för att bevisa för sig själv att man inte ger sig (okej, det kanske bara är jag..). De två första alternativen är ganska vanliga skulle jag tro, det är den enkla och bekväma vägen som så många människor verkar vara så förtjusta i. Det sista alternativet personifierar en träningsnarkoman som jag. Att bli vältränad, gå ner i vikt, bli sundare, eller vilken anledning det nu är man tränar för, det är inte alltid lätt. Ibland är det skitjobbigt att gå till gymmet eller snöra på sig löpardojorna. Men man kan inte bara genomföra de härliga träningspassen, de som går som på räls. Man måste kämpa sig igenom allihopa för att lyckas.

(är det förresten när man blandar ner stekt nötfärs i den redan färdiga matlådan med kyckling- enbart för att få i sig mer protein- som man blir befordrad till überfjant?)