Såhär morgonen efter..

Vaknade precis. Eller nej, det var en lögn, jag har varit halv-vaken hela natten. Jag och Anna gick inte och la oss förrän vid ett inatt, det blir så med bästa vänner som inte har träffats på länge.

Känner mig som att jag drog tidernas fest igår, asbakis var alltså det första jag tänkte när jag vaknade. Whiskeyhals, huvudvärk, känslan av att inte ha sovit alls och den sjukt stela nacken och käken, allt finns där. Reste mig upp för att gå på toa och trodde att knäna skulle gå av. Den omedelbara känslan var att de skulle böjas åt fel håll. Sen kom triumfen. Började minnas anledningen till varför det känns såhär, och då byttes den där bakisångesten som redan hunnit infinna sig, till en känsla av stolthet och glädje. Jag har gjort det nu, jag har verkligen gjort det. 21 km. 21 km med huvudet högt och positivt tänkande. Ett perfekt upplagt lopp med jämn hastighet från start till mål. Jag rycktes inte med, sprang mig inte trött i början. Det var mitt eget lopp, från start till mål. En klapp på axeln efter 13 km och en efter 19,5. Man ska inte underminera vikten av pusha sig själv på det sättet. Jag var stolt över mig själv då, och jag är fortfarande stolt nu. Jag som sa att jag aldrig någonsin skulle delta i ett lopp, sprang igår mitt livs första Gbg-varv, 21 km. Med en uppladdning som var allt annat än önskvärd, och med en prestationsångest utan dess like gjorde jag det, och jag gjorde det på under två timmar. Idag är till och med jag nöjd. Utan förbehåll.

Skickat från min iPhone