Att jag skulle vara en klant känns ju som the understatement of the year. Stressade som en tok igår för att packa ihop allt innan lunchen med mamma, eftersom tåget gick precis efter. När jag kom fram till syrran och hon började prata om att vi skulle åka till slottskogsvallen och hämta våra nummerlappar uppstod ett smärre problem, jag hade glömt mitt startbevis hemma. Jaja, det var ganska smidigt löst, det fanns tydligen en institution för såna som jag. Det första vi såg när vi kom in i byggnaden för nummerlappshämtning var en skylt som sa "HAR DU GLÖMT DITT STARTBEVIS?". Jag stälde mig lite skamset i kön. Det räckte med leget som tur var.
Nästa sak på glömt-listan var min foot pod. Okej, inte helt utomordentligt, livsuppehållande skitviktigt, men ändå. En löparnörd som jag vill ha koll på hur fort jag springer och hur långt jag har kommit. Det löste jag genom att mamma fick hämta den i min lägenhet, lämna den på gymmet, för att Martina sedan skulle kunna hämta upp den och ge den till mig innan start. Det är tur att jag har snälla och förstående nära och kära. Mamma suckade tre gånger under ett telefonsamtal (vilket nog inte har hänt förut), men var ändå tillräckligt lite förvånad för att ordna till det när jag klantat mig.
Den tredje saken på glömt-listan var hållaren till min iphone. Jag blev helt förkrossad när jag upptäckte det. Det går inte att springa två komma en mil med en telefon i handen. Det går absolut inte att springa två komma en mil utan musik i öronen. Jag fick snällt köpa en ny, för pengar jag inte har (ja, alltså jag fick låna av syrran, det var ju inte så att jag snodde den eller nåt).
Mina löparskor är jag dock helt säker på att jag har med. Så också min pulsklocka. Men fan vilken klant jag är ändå. Borde inte få vistas bland folk. (Såg att man kunde skriva sitt namn och ett telefonnummer till anhörig på nummerlappen ifall man kommer bort. Det vore kanske inte en dum idé ändå).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar