Om en vecka åker jag till London, det känns mer rimligt.

Men vad fan, det klart att jag inte flyttar till Zimbabwe! Fattar ju inte vad dem säger där, herregud. Nej, idag har jag varit i Gbg och försökt få bukt på den här jävla skituppgiften (känns som ett stående inslag i den här utbildningen) ihop med Per. Vi fick ju lite gjort iaf, alltid något. På vägen hem däckade jag i stort sett så fort jag satte mig ner, men tror ändå att jag klarade mig hela vägen hem utan att dregla. Det är en konst det där ändå, att sova på tåg. Jag tycker att jag behärskar den. Det blev sen en jävla sen lunch, så sen att jag hann få ont i huvudet och började känna mig yr (herregud, jag är så kass på att vara hungrig. Som ett BARN!). Beslöt mig för att springa hem till mamma och pappa, men fick rejält ont i knäna efter knappa milen och när mamma susade förbi i bilen efter 12 km fick hon stanna och plocka upp mig. Nederlag. Så jävla surt. Var knappt andfådd. Okej, jag var andfådd, men det kändes sådär superbra som det kan göra ibland, när det är lättare att springa fort än att sakta ner, och när det känns som att man kan springa hur långt som helst utan att bli trött. Jag är sjukt bitter. Åkte hem, lagade fajitas och fick jävla bra middagssällskap när Johan kom och hälsade på. Sen lufsade vi runt på gatorna i en timme i en härlig kvällsprome, innan jag gick hem och slukade min ljuvliga blandning av hälsofil, kesella, kasein och bär. Lovely. Nu måste jag lägga mig, ska ju upp och köra pass imorgon.