Running is what keeps me sane.

Klockan ringde halvsju och så fort jag kom på vad fan det var som höll på att hända så hoppade jag (det kan vara så att jag hasade väldigt långsamt ner på golvet) ur sängen och sprang (okej, stapplade) till fönstret och tittade ut. Blåst. Regn. Människor som gick förbi lätt framåtlutade med luvorna ordentligt uppdragna. Jag var inte imponerad. Slängde i mig pwo:n, drog på mig kläder och cyklade iväg till gymmet. Eftersom jag sprang 15km igår tänkte jag mig att det kunde räcka med 12 idag, 10 om jag sprang fort. Men som sagt, ni vet ju hur det är, när man ändå är där kan man ju lika gärna köra ordentligt, så då blev det 15km idag med. Lite fortare än igår. Dessutom fick jag den glada överraskningen att träffa på min kära mamma när jag kom dit. Hon kände pressen sa hon, och jag kände att my work here is done.