"Men vad faan??", tänker ni nu, och undrar varför i helvete jag stoppar i mig semlor såhär i vecka SJU (eller så skiter ni fullständigt i vad jag äter och inte äter, men eftersom det här är min blogg och den faktiskt grundar sig i någon slags enorm självupptagenhet från min sida, får jag ju ändå utgå ifrån att det är just vad ni gör), när jag sa att jag skulle skippa ätardagar i åtta veckor. Jo förstår ni, mina vänner, att i flera veckor nu så har jag inte sett ansikten på de personer jag träffat på, nej, deras ansikten har under mystiska omständigheter bytts ut mot semlor. Stora, fluffiga gräddbakelser har dag ut och dag in konverserat med mig som om det vore det mest naturliga i världen. Det var inte förrän jag ventilerade detta med min kära vän Hanna som jag förstod att så ju inte alls var fallet, det skedde helt och hållet I MITT HUVUD. Tänka sig. Det fick avgöra saken, jag kan ju liksom inte riskera min mentala hälsa. Det är dessutom lägligt att ta det såhär i v3 när jag ändå förbränner så mycket. Så nej, jag anser inte att jag uppnått mitt andra delmål helt korrekt, och ja, jag kommer alltså avstå belöningen (och således inte köpa några better bodies-brallor).
Nu till något viktigare: den där semlan jag åt efter joggingturen med pappa (ja, jag har alltså sprungit 2,2 mil idag) var ju bland det bästa som hänt mig sen vaniljgröt. Helt sjukt värd att avstå ett par svindyra brallor för, LÄTT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar