I will run until my feet no longer run no more.

Hade tänkt ge mig ut på en långrunda imorses, men så när jag var i full färd med att dra på mig kläder som skulle passa bra till -2 så kände jag hur svårt det är att klä sig till löpning runt nollan så då satte jag på mig korta tights och ett linne och drog iväg till gymmet istället. Mycket enklare. Ställde mig på bandet och tänkte springa 12, men ni vet ju hur det är, man har inte sprungit på flera dagar, man känner sig pigg och fräsch, och vips när man har sprungit en tredjedel bestämmer man sig för 14 istället. Så jag sprang 15. Jag var liksom inte tillräckligt trött vid 14, och benen kändes bra och jag tänkte för mig själv att jag är en maskin. EN MASKIN!! Och jag bytte från det där tjafset på den där playlisten som liksom är lite härligt blandat med indierock och som främst kan representeras av Fratellis "Acid jazz singer", och då förstår ni ju liksom nivån på lalleriet och att jag var tvungen att slänga på lite Hives bara för att trycka ännu mer på känslan av att vara en MASKIN!! Jösses. Jag sprang ifrån alla motståndare (ja, låtsas nu inte att ni inte också tävlar med de på bandet bredvid), nej jag KROSSADE alla motståndare och till slut var jag ensam kvar och jag insåg att jag nog sprungit tillräckligt länge på det där bandet nu för att börja ifrågasätta min mentala hälsa. Så då stannade jag på 15 och gick bort till stretchen och kastade upp benen mot väggen ett tag istället och att döma av blickarna från mina medstretchenärer så var det nu fler som funderade på om de skulle sticka till mig numren till diverse institutioner. Återhämtning är a och o ville jag säga, men så uppdaterade jag min facebookstatus istället. Så som man gör.