Ja jag vet, I'm going a little Carola on you, men jag kan inte rå för det.

Så här är det: löpning är det bästa som finns. Det kan vara så att jag har sagt det förut, men det struntar jag i. Löpning är det bästa som finns. Det finns ingenting som kan mäta sig med den känslan man får när man kommer in från en runda, oavsett om den gått bra eller dåligt, och kan klappa sig själv på axeln för det man just har gjort. Det är ju lite första steget, att inse att det alltid känns sjukt bra efteråt. Nästa steg är ju att faktiskt njuta av stunden. Att vara glad över det och känna det magiska i varje steg man tar. Att även när det går tungt och jävligt tänka starka tankar och fokusera på det härliga i att faktiskt kunna springa. Jag har haft en grymt bra period med löpningen nu, och jag tänker njuta av varje sekund. Jag vet att det kommer svackor och att det ibland mest känns plågsamt, men för varje jobbig helvetesrunda ska jag tänka på att jag kommer ett steg närmare den där perfekta rundan där varje steg känns som att man svävar på rosa fluffmoln. Och jag vet ju att hur jobbigt det än är så kommer man alltid igenom det. Ta Lidingöloppet som exempel. 12km av att inte komma in i loppet och sen resterande 18 med smärta i knän och fötter, men jag tog mig igenom det (sen att jag överbelastade ligamenten i fötterna så hårt att jag inte kunde gå på 2 veckor och springa på 5, och att det av den anledningen kanske var jävligt korkat av mig att inte bryta, är ju en helt annan diskussion). Det där jävla skitloppet var inte roligt någonstans, men gud vad nöjd jag är över medaljen jag fick när jag kom i mål (och den där överbelastningen gick ju över sen, några strömbehandlingar bara så var jag som ny).

Så, ut och spring. 1 km, 5 km 20 km. Det spelar ingen roll hur långt eller hur fort, men gör det med rätt inställning. Älska det.