Det är inte säkert att det här kan publiceras eftersom det är dålig mottagning här i Överlida.

Det är en smått (understatement of the year) frustrerad träningsnarkoman som ligger i källaren och försöker sova. Som enda person under 30 på 70-årskalaset lämnade jag ju givetvis in tidigast, så sedan 21.30 har jag legat här och slumrat. Somna får jag göra när alla andra gått och lagt sig, den enkla slutsatsen har jag fått göra, golvet knarrar nämligen värre än vad jag tänker mig att en konsert med en överförfriskad Tomas di Leva skulle göra. Morgondagen lär alltså inte bli alls särskilt rolig, varken för mig eller min stackars mor (som ju kommer få ta emot all frustration, något hon för närvarande är lyckligt ovetandes om).

70-årskalas förresten, tänker ni nu. Då har det blivit tårta och grejer nu då? Nej förstår ni att det har det ju verkligen inte blivit. Madde sa nämligen nej tack till båda de två sorters tårtorna som ställdes fram på bordet, och dessutom gjorde hon inte så mycket som tittade på skålarna med chips och ostbågar som av någon anledning ställdes fram rakt framför näsan på henne på bordet (av någon anledning kändes det rätt att ta detta i tredje person, oklart varför). Hard work-dedication, men ni vet ju.