I hjärtat på en löparnörd.

Efter fredagens tokkörning så lyssnade jag på kroppen igår och vilade. Det blev ju ändå en aktiv dag eftersom jag jobbade, så jag mötte upp Hanna på gymmet efter jobbet och tog en powernap i solariet istället för att mosa mage. Mycket skönt minsann, och det gjorde att jag kände mig ganska pigg i benen idag ändå. Tänkte springa härute hos mamma och pappa, men när vi var på väg ut fick jag ryck och sa till mamma att stanna bilen i Fjället så att jag kunde springa hem till dem istället. Exakt en mil var det, det var ganska lagom för dagen tycker jag. Hyfsat bra kändes det också, och jävlar i min lilla låda vad det är skillnad på löpglädje så fort solen och värmen börjar komma fram. Jag avslutade de sista kilometerna i linne och utan musik, bara för att riktigt ta in känslan av att löpsäsongen är igång nu. På allvar. Det knastrar under fötterna igen, det luktar koskit runtomkring en och man hör fåglar som kvittrar.

Jag fick frågan av en jobbarkompis igår om jag verkligen tycker att det är roligt att springa, på riktigt. Om jag inte gör det mest för att det känns bra efteråt och för att det är bra träning. Svaret var ju självklart, är det skitdåliga förhållanden och jag har träningsvärk och det går supertungt så tycker jag ju såklart inte att det är roligt. Då är varje steg ett efterlängtat steg närmare mål. Men under såna förhållanden som råder idag, och till och med om det regnar lite eller om jag bara känner mig pigg i kroppen, då tycker jag att det är det roligaste som finns. Det finns ingen annan känsla som slår den när man sprungit nästan hela rundan, men beslutar sig för att ta en omväg, bara för att få fortsätta lite till. Löpning är liksom helt på ens egna villkor. Om man känner sig tung och hängig och stel så kan man jogga i knapp styrfart och längta efter att få komma hem. Göra ett sånt där "bara-ta-sig-igenom-pass". Med pigga ben och och positivt tänk finns det däremot hur mycket som helst att hämta. Man känner sig som Haile Gebrselassie när man fullkomligt susar fram på vägarna. Man springer om, till och med varvar påhittade motståndare, de har ingen chans! Man springer som om det inte finns någon morgondag, inget annat räknas, man slutar kolla på klockan, tittar inte ens på pulsmätaren längre. Det är inte bara roligt att springa, det är ju alldeles fantastiskt.