Dagen.

Vilken dag är det? Och ännu mer intressant, vad är det för månad? Mars va? Vet att det är semledan idag så rimligtvis borde det ju vara tisdag. I så fall är det onsdag imorgon, vilket innebär att jag har föreläsning klockan nio. Det i sin tur innebär att jag ska ta tåget till Gbg 07.32. Det känns som att jag inte har sovit på över två veckor. Allt går som i slowmotion, det gör ont i ögonen och min motorik är om möjligt sämre än vanligt. Men idag är den inlämnad, artikeln. Den som har stressat mig och gjort mig odräglig och irriterad och fått mig att bli trött på skolan. Idag var sista dagen (om jag inte får en stor, fet, ovälkommen komplettering det klart. Peppar peppar?) som jag ödslade tid på den skituppgiften, och från och med nu ska jag vara glad igen. Så ska jag tycka att skolan är rolig också.

Igår persade jag i bänk. Igen. Jag tog 47,5kg och hade några försök på 50 som var väldigt bra. Det gjorde mig glad, Hanna också. Vi gläds med varandra när vi gör framsteg, det känns som ett vinnande koncept när man tränar så tätt ihop.

Idag tränade jag syrran. Hon var grym. Jag var grymmare (fast mer på ett fascistiskt sätt då). Hon sa att hon inte skulle orka redan efter 1,8 km. Jag sa att hon visst skulle orka. Sen ville hon hoppa av bandet efter 3,5km. Jag sa (läs: beordrade) att hon inte alls skulle hoppa av. Jag visste ju att hon skulle orka. Hon är starkare än hon tror min syster, så jag var inte ens tveksam. Efter 4km var hon riktigt uppgiven, nästan vädjade om att få hoppa av och vara färdigsprungen för idag. Jag sa att hon skulle köra sista kilometern på vilja, för man har alltid en kilometer kvar i benen på vilja. När det var 140 meter kvar hoppade hon av bandet, men bara för ett par sekunder, för jag sa åt henne att hoppa på igen och fullfölja. Då gjorde hon det, med bravur. Efter det körde hon tung styrka och klagade nästan ingenting. Jag blev lite stolt idag faktiskt. Hon är verkligen grym, min syrra.