Måndag, påskveckan är inledd.

Jag sov till halvnio imorses, vilket jag tar som ett tecken på att jag ändå sov alldeles för lite förra veckan. Sen hade jag lite svårt att bestämma mig för vad jag skulle ta mig till. Springa? Inte springa? Träna nåt alternativt? Springa i eftermiddag istället? Problemet var ju liksom att jag hade ont i höften och nånstans kände att de 4,7 mil jag rev av i helgen kanske borde generera en vilodag. Men så vilade jag ju i torsdags och jag hade verkligen lust att springa, så då gav jag mig ut ändå. Det var inte härligt nånstans. Överhuvudtaget. Det var en av de mest ohärliga rundorna på hela året faktiskt. Det blåste storm och det var kallt, och jag som kommit in i det här med att springa i inte fullt så varma kläder, inget pannband och inga vantar, höll ju på att frysa fingrarna av mig värre än han Skinnarmo gjorde under den där expeditionen. Dessutom lyckades min jävla mage förstöra rundan ännu mer (om jag inte får tid för den där gastron snart så kommer jag be Anna utföra den i mitt vardagsrum. Hur svårt kan det vara liksom, hon är ju ändå sjuksyrra), så jag fick ge mig efter nio km. Om man ska hitta nåt positivt med den rundan överhuvudtaget, så var det att trots att jag inte tittade på klockan alls, utan bara höll ett tempo som jag tyckte var lugn och bekvämt (aka- i det här tempot kan jag springa hur länge som helst). ändå snittade 5.27. Det kändes lika lätt som 6-tempo brukade göra förut, inga konstigheter alls. Bra det.

Nu är det snart dags att bege sig bort till gymmet, jobbar stängning för sjätte dagen i rad. En kväll till sen bara så är det inte mer än två öppningar kvar till påskledigheten. Tjoho, here we go.