Planering är den bästa huvudkudden.

Hemma igen, catchar up BL och förbereder mig mentalt för att jobba öppning istället för stängning imorgon. Det är ju skönare att jobba öppning, men jag har ju trott hela veckan att jag ska stänga så nu när vi bytte idag måste jag ju ändra inställningarna i hjärnan. Till saken hör att min hjärna just nu är som en jättegammal stationär dator som har fått virus och som låter sådär jättehögt för att fläkten dånar. Mycket väsen men inte så mycket action alltså. Som tur är har jag hela frysen full av matlådor så lite förberedd är jag ändå. Måste packa ner bovete, mjölk, proteinpulver, hallon, keso, skinka, hårt tunnbröd, ägg och c-vitaminbrusis också. Ja alltså, jag kan ju inte äta en sämre frukost bara för att jag jobbar. Herregud. Och sen måste jag ju packa ner keso, kesella, kakao och banan med, för utan mellanmål i min mage kan det bli så att livet inte blir så roligt för våra medlemmar. Så det är ju lite att göra nu kom jag på. Och tvätten, måste ju hänga den gudsförgätna tvätten. Det är ju en annan sak jag skulle kunna använda en man till, nu när jag tänker på det.

Nästan perfekt.

Bra förmiddag. Löpning, lite vila och sen var världens bästa Johan här med lunch. Nu är det förberedelser för en eftermiddag på jobbet som gäller, allt till tonerna av Håkan Hellström och Lars Winnerbäck. Vilka killar.

Men ni då. Hur går Fit 2012 liksom? Fick precis sms från min brutta, hon har anmält sig till ett lopp. Det ni, hon som inte trodde att hon skulle fixa en mil, och som tycker det är helt fruktansvärt att springa med någon annan, har nu anmält sig till ett millopp där man måste springa samtidigt som andra människor. Hard work, dedication.

Ojdå.

Insåg precis att den där bilden jag la upp imorses inte direkt var till min fördel. Ska jag skaffa mig en rik man (eller en man överhuvudtaget) så måste jag ju lära mig att bara lägga upp bilder när jag är iordninggjord med smink och fint hår och har på mig kläder som inte är gjorda av polyester. Visa mig från min bästa sida liksom. Bilder med ögon mörka som fängelsehålor och svett som rinner kanske visar den där sidan som normala människor försöker dölja så länge det är möjligt. Typiskt.

Nu tar vi onsdag.

8km senare. Det var lite maskinhaveri idag. Tungt och segt och även det uppseendeväckande långsamma tempot jag höll kändes jobbigt. MEN! Ni vet ju vad vi säger, för varje sketen grisrunda kommer man ett steg närmare den där underbara rundan då allting går som en dans. Nu, dusch och frukost.

God morgon.

Kan ni tänka er att jag var nära på att banga först? Men kan BL-deltagarna springa ett maraton kan jag faktiskt springa ett återhämtningspass. Herregud, perspektiv. Inte mer än sju idag dock, imorgon blir det halvmara.

Fokus.

Catchar up på kvällens BL-avsnitt. De springer maraton idag, och även om det är sjukt imponerande så sitter jag mest och förundras över huruvida de springer 42 km iförda bomullstishor eller inte. Det ser ut som bomull, men hade det varit det så hade ju svetten varit mycket mer synlig.Nu är svetten liksom bara lite mörkare än övriga tyget, och det kan ju liksom inte vara så att de helt plötsligt har slutat svettas när de tränar. Eller är de uttorkade så att de inte kan svettas? Det verkar ju inte direkt krylla av vätskestationer i det där loppet (som för övrigt går mitt i öknen). Jag vet inte ens vem som vann nu, tänker bara på tishorna. Vad fan, kan ingen bara säga om det är bomull eller funktionsmatieral!

Running is what keeps me sane.

Klockan ringde halvsju och så fort jag kom på vad fan det var som höll på att hända så hoppade jag (det kan vara så att jag hasade väldigt långsamt ner på golvet) ur sängen och sprang (okej, stapplade) till fönstret och tittade ut. Blåst. Regn. Människor som gick förbi lätt framåtlutade med luvorna ordentligt uppdragna. Jag var inte imponerad. Slängde i mig pwo:n, drog på mig kläder och cyklade iväg till gymmet. Eftersom jag sprang 15km igår tänkte jag mig att det kunde räcka med 12 idag, 10 om jag sprang fort. Men som sagt, ni vet ju hur det är, när man ändå är där kan man ju lika gärna köra ordentligt, så då blev det 15km idag med. Lite fortare än igår. Dessutom fick jag den glada överraskningen att träffa på min kära mamma när jag kom dit. Hon kände pressen sa hon, och jag kände att my work here is done.

Det liksom ilar i hjärnan av trötthet.

Äntligen hemma från jobbet, käkar kvällsmål och ser på 30 grader i februari, sen är det dags att sova igen. Imorgon bitti satsar jag på utelöpning, men det beror på vädret, jag kanske lufsar runt på ett löpband på gymmet till slut ändå. Tidig uppgång blir det i vilket fall, det är ju skönt att få några timmar hemma i all vakenhet innan den långa eftermiddagen och kvällen som väntar på jobbet drar igång. Jag kräks på kvällsjobb just nu, men det är bara att bita ihop. Det blir bättre. Och blir det inte det får jag skaffa mig en rik man.

Inte okej.

Off to work. Försöker fint ignorera tanken på att det snöar ute. Håller alla tummar jag har för att jag inte måste pulsa mig genom snödrivor ikväll när jag ska hem från jobbet. Tänker att det för allas trevnad vore härligt om vi inte får mer snö förrän i november. Kanske ska ta vårjackan på mig, liksom bara för att demonstrera.

I will run until my feet no longer run no more.

Hade tänkt ge mig ut på en långrunda imorses, men så när jag var i full färd med att dra på mig kläder som skulle passa bra till -2 så kände jag hur svårt det är att klä sig till löpning runt nollan så då satte jag på mig korta tights och ett linne och drog iväg till gymmet istället. Mycket enklare. Ställde mig på bandet och tänkte springa 12, men ni vet ju hur det är, man har inte sprungit på flera dagar, man känner sig pigg och fräsch, och vips när man har sprungit en tredjedel bestämmer man sig för 14 istället. Så jag sprang 15. Jag var liksom inte tillräckligt trött vid 14, och benen kändes bra och jag tänkte för mig själv att jag är en maskin. EN MASKIN!! Och jag bytte från det där tjafset på den där playlisten som liksom är lite härligt blandat med indierock och som främst kan representeras av Fratellis "Acid jazz singer", och då förstår ni ju liksom nivån på lalleriet och att jag var tvungen att slänga på lite Hives bara för att trycka ännu mer på känslan av att vara en MASKIN!! Jösses. Jag sprang ifrån alla motståndare (ja, låtsas nu inte att ni inte också tävlar med de på bandet bredvid), nej jag KROSSADE alla motståndare och till slut var jag ensam kvar och jag insåg att jag nog sprungit tillräckligt länge på det där bandet nu för att börja ifrågasätta min mentala hälsa. Så då stannade jag på 15 och gick bort till stretchen och kastade upp benen mot väggen ett tag istället och att döma av blickarna från mina medstretchenärer så var det nu fler som funderade på om de skulle sticka till mig numren till diverse institutioner. Återhämtning är a och o ville jag säga, men så uppdaterade jag min facebookstatus istället. Så som man gör.